Med risbåt på Backwaters
Nyårsdagen, söndagen den 1 januari 2012
Detta är nog så nära paradiset man kan komma! Vi har en egen husbåt med sovrum, wc och dusch. En skeppare kör båten och en kock lagar maten. Det är behagliga 25-30 grader varmt och det fläktar en skön vind. Vi har ett kombinerat matrum och salong med rottingmöbler. Husbåtarna här kallas kettuvallams. Traditionellt användes de för att transportera risskörden med. Dessa båtar är nu en av Indiens mest populära ”turistprodukter”.
Vi har nu legat för ankar och ätit lunch ombord och vi har det lokala bylivet två meter ifrån oss. Kalven har fått vatten och har tjudrats på ett nytt ställe av sin enarmade bonde.
Kvinnorna tvättar och slår tvätten på stenmurarna som förstärker invallningarna. En ung flicka som hjälper till med tvätten vinkade just glatt på oss och den äldre fiskaren paddlade just förbi med sina fiskenät.
Nu har vi kastat loss igen och lider förbi ett hotell, som enligt skepparen spelar indisk Gott Nytt Års-musik. Två kvinnor står och talar med varandra på den ytterst smala landremsa där deras hus och trädgårdar ligger.
Tvätt i klara pastellfärger hänger på tork överallt och en man i blå skjorta och vita ”ballongshorts” går på stigen. Shortsen är egentligen ett enda tygstycke som knutits till formen av knälånga ballongshorts.
Det står mopeder vid varje hus, så på något sätt tar de boende sig mellan vattnen. En ny fiskare i brun skjorta och vita ballongshorts kliver i sin blåa kanot och en annan står bara och tittar på oss. Han har gul skjorta och en fotlång klädnad i brun/grön rutigt tyg. Klädnaden ser ut som en långkjol, men är även den ett enda tygstycke.
Nu passerar vi en gräsvall, där den rena disken står i metallkärl och torkar. Tillhöger sitter en man jämte sin parkerade cykel och drar i en enkel fiskelina. Jämte honom passerar en vacker kvinna i gulgrön sari med en elegant handväska i matchande färg, hängandes i långa band från axeln. Tre unga killar sitter/ligger på en båtlandningsplats av betong och vinkar, under högljutt fniss.
Vi passerar två ”rikemansvillor” med murar och järngrindar. Två kvinnor i färgstarka saris går först upp och sedan ner över de trappbroar som finns över alla småkanaler. Trappbroarna är till för att sammanbinda olika landremsor så folk kommer över samtidigt som kanoterna kan glida under. Hönsen pickar utanför husen. En vithårig kvinna i vinröd sari står och fiskar med spö. En ung flicka sitter på trappstegen som leder ner mot vattnet och vinkar glatt till oss.
Nu blev vi serverade te, samtidigt som vi passerade en knutpunkt där lokalbefolkningen kan byta från buss till båt och vice versa. Korna råmar, lilla kalven råm-skriker efter mamma Mu, en tuk-tuk står tom och väntar på sin nästa körning och en pojke i aprikosfärgad t-shirt och långbyxor cyklar förbi.
Cyklarna här är väldigt speciella. Alla är herrcyklar med hårda fjäderförsedda, ofta snedsuttna, sadlar och ett slags handbromssystem med ett reglage för varje hand. Ingen fotbroms. Finns endast i svart.
Men där cyklade en söt tjej förbi i blommig kjol och röd top på en vanlig damcykel med cykelkorg framtill. Ser man på! Nu serverades vi friterad banan till teet.
De lilafärgade vattenhyacinterna bildar små öar, som flyter omkring i vattnet och i vissa mindre vattendrag växer de ihop till täta, svårforcerade mattor. Det flyter någon enstaka plastflaska (som inte utgör markeringar för fiskenät) i de större vattendragen. Men i de små, inne i byarna i Kottayam, var det smutsigare.
Det var ändå inte i närheten av hur det var i Rajastan. Vattnet kantas av stora kokospalmer, med stora gulbruna frukter. En killing bräker och en skarv sitter i solen och torkar sina vingar. En häger tog en groda. Nu tuggar den i sig sitt byte. Benen hänger fortfarande ut från näbben. Längs de lite bredare farvattnen finns fasta sjömärken i form av miniatyrfyrar. Det ser ut som att de även har ljus. Tuppen gal och risfälten skimrar illgröna i solen.
Det står mängder med vita flaggor i ett risfält, varför vet jag inte, men sju personer jobbar på fältet. Ett gäng ungar brände just av en försenad nyårsraket, till jubelrop och förskräckta skrik. Nu ser jag dem, De är sex stycken som sitter på en trappa ner mot vattnet och försöker rigga en ny avfyrning. Där small det!
Till vänster, på stenmuren som förstärker jordvallen, liggen en höstack. Strax efter den, håller man på att bygga en ny bro. Men inte enligt trappmodell denna gång, utan med sluttande mark upp och ned. Säkert lättare för mopederna. Skepparen fäller ner paraplyet han hållit över huvudet för att skydda sig mot solen och drar ner hastigheten för att inte köra på en gammal man i kanot, som korsar vår väg.
Vår husbåt är motordriven och har ström ombord. Även AC i sovrummet, men det räcker så bra med takfläkt för oss. Golvet är täckt med en behaglig matta i naturfiber, så vi tog av de rödbrun-kladdiga sandalerna när vi gick ombord.
Oj, nu dyker en rejält lastad båt upp på vår vänstra sida. Det är herr, fru och son (5) som varit och hämtat ved. Och där passerade vi en coconut-toddy-shop. Det betyder nog något i stil med en lönnkrog för hembränd kokosnötsprit. Där stod ca 100 tomma flaskor på trappan och mängder av unga män flockades runt huset. Några av dem hejade på oss, under glada tillrop.
Vi blir betittade av fem bybor, samtidigt som vi kommer till en vattenvägskorsning. En lång motoriserad transportkanot svänger åt höger, samtidigt som en turistrisbåt svänger åt vänster. En cementblandare står jämte en halvfärdig bro och tvätt ligger på tork i gräset.
En kvinna diskar sina metallbyttor och en flytbrygga av metall ligger övergiven bredvid. Vi blir omkörda av en motoriserad kanot med 10 personer + 1 baby och vi möter en annan risbåt med turister. Den smala landremsan med hus på vår vänstra sida kan inte vara mer än 10-15 meter bred. Där finns hus, husdjur och trädgårdar.
Vi passerar under en hög stenbro där en man med rött paraply går och bär på en baby. Ja, såhär pågår livet i Backwaters. Det är idylliskt, lugnt och rofyllt.
Rakt fram har vi en kristen kyrka mitt i en vattenvägkorsning. Undrar om det stora flådiga huset bredvid är prästgården på indiskt vis? Det är söndag idag, så det är mässa. Kyrkan är syrisk-katolsk och etablerades här för 1500 år sedan! Tänka sig.
Nu är klockan 18 och vi har precis ankrat upp där vi ska ligga i natt. Fiskarna hoppar i vattnet, små öar av vattenhyacinter flyter förbi och snart är det middag. En mycket skön, vilsam men ändå upplevelserik dag på den indiska landsbygden är till ända.
Måndagen den 2 januari 2012
Fantastiskt fin frukost ombord på vår husbåt. Risgrynsgröt på Kerala-vis: lite sötad, smaksatt med kardemumma och invirad i kokta bananblad. Hela paketet går att äta. Annars började morgonen med att vi blev väckta i gryningen av en persontransportbåt, vilka sedan passerat oss med cirka 20 minuters mellanrum, nu under ”rusningstid”. Så var det även igår kväll.
Vi sov en timme till och när vi gått upp, kom mjölkbudet med kanot och lämnade sina flaskor på husens trappor mot floden. Vi såg hur en man agnade något som såg ut som minkfällor, och la i vattnet från sin kanot.
Det är fiskfällor, som man agnar med kapioka. Fisken simmar in, fällan slår igen och fungerar sedan som Glommen-fiskarnas sumpar, där man förvarar levande fisk. Skillnaden här är att man endast har en fisk i varje. Fisken får vara där tills den är såld. Då tar man upp den och säljer pinfärsk fisk. Eller som skepparen sa – pengar direkt i fickan!
Barnen står i sina skoluniformer och väntar på skolbåten. De ska till skolan, som ligger under vattennivån vi färdas på. Endast en vall med en stenmur håller vattnet undan. Tuppen står högst upp på en vedtrave och gal. Hönorna pickar nedanför.
På höger sida, ett risfält under vatten. På vänster ett hus som ligger på en cirka 25 meter bred långsmal landremsa. Änderna kvackar högljutt och båtens dieselmotor dunkar rytmiskt. Nu blev det visst kö-bildning här på vattenleden. Det är vänstertrafik som gäller, precis som på land.
Nu smalnar landremsan till vänster till ca 15 meter. Det blir ännu smalare och det sista huset har ena grundmuren i vattnet. Svalorna rastar på elledningarna och en stor grupp änder gör morgontoalett därunder.
En man bär på ett långt bamburör och en kvinna tvättar kläder i kanalen. En annan kvinna bankar frenetiskt sin röda sari mot tvättstenen och en annan torkar sitt barn, som hon precis tvättat. En flicka gör läxan på båthållplatsen och en gravid kvinna packar skolryggsäcken åt sitt barn.
Skepparen tutar och sex andra barn kliver på båtskjutsen i sina ljusblå skjortor och mörkblå kjolar/byxor. Nu lämnar vi den smala kanalen och kommer ut på en större, så köbildningen försvann. Flera olika arter kungsfiskare sitter på elledningarna över kanalerna. Därifrån störtdyker de dödsföraktande och fångar sig ett skrovmål.
Vallen på vår ena sida är nu så smal att inga hus får plats där. Men vattnet på kanalen där vår båt går är ett par decimeter ovanför nivån för vattnet på andra sidan vallen.
Nu övergick jordvallen i en vall med stenmursförstärkning. Och där ligger ett hus delvis i vatten. Det måste vara ett båthus. Vår tur närmar sig tyvärr sitt slut.
Veta mer?
Indisk trafikkultur ur ett baksätesperspektiv
Kokosnötternas förlovade land.
Margareta Ivarsson
5 mars 2012