Bankdirektören som gör allt
för världens fattiga kvinnor

januari 2005

– Det krävs ett nytt ekonomiskt tänkande, säger Muhammad Yunus. Utan den mänskliga sidan är ekonomi lika hårt och torrt som sten. Han vill ha en social ekonomi där företag inte bara maximerar sina vinster utan även uppnår sociala mål. Själv startade han Grameenbanken 1983.

Banken har idag 2.6 miljoner låntagare. 95 % av dem är fattiga kvinnor. – Globaliseringen måste skapa harmoni och partnerskap mellan stora och små ekonomier, säger Yunus. Då kan vi halvera fattigdomen till 2015.

Muhammad Yunus växte upp i Bangladesh, i staden Chittagong, där många är muslimer. Hans pappa var juvelerare och noga med att barnen skulle gå i skolan.

Hans mor födde 14 barn och var en stark kvinna, med stor inverkan på sin son. Inte minst när det gällde att bry sig om fattiga medmänniskor.

Det var hon som fick Muhammad att intressera sig för ekonomi och sociala reformer. 1965 fick han ett stipendium och tog chansen att studera ekonomi i USA. 

De fattigas ekonomi

1974 var det hungersnöd i Bangladesh. Muhammad Yunus lärde ut eleganta ekonomiska teorier vid universitetet där han undervisade. Han började ifrågasätta vad han höll på med, då hans fina teorier inte kunde hjälpa de fattiga som svalt ihjäl på gatorna utanför hans föreläsningssal.

De fattiga lärde honom en helt ny ekonomi. Han talade med en kvinna som gjorde bambupallar. Hon tjänade bara 2 cent om dagen. Han kunde inte fatta att någon kunde arbeta för så lite. Kvinnan förklarade varför: Hon hade inga pengar att köpa bambu för, utan måste låna pengar till bambun av handelsmannen.

Villkoret för att hon skulle få låna var att hon sålde pallarna till honom till ett pris som han bestämde. Därför fick hon bara 2 cent om dagen. Om någon i stället kunde låna henne pengar till bambun, skulle hennes inkomst genast öka. Hennes liv var rent slaveri.

I händerna på ockrare

Människorna gick till ockrare för att låna små summor – så lite som en dollar. Yunus tänkte: här talar vi i klassrummet om miljoner och miljarder i utveckling och strax intill ser vi människor som lider för att en dollar fattas. Han tog med sig en student och gick runt i byn för att se hur många som behövde så små belopp.

De gjorde en lista på 42 personer som behövde 30 dollar sammanlagt. Mindre än en dollar var! – Om jag bara lånade dessa människor 30 dollar, skulle de kunna sälja till vem som helst.

Det var så enkelt, säger Yunus. Men om han bara tagit pengarna ur egen ficka, skulle han fått hålla på med välgörenhet och det såg han inte som en lösning på lång sikt. Därför började han förhandla med bankerna och till sist fick han dem att låna ut pengar med sig själv som borgensman. Hela tiden väntade bankerna på att allt skulle kollapsa, men det fungerade – byborna betalade tillbaka.

Grameenbanken startar

Byråkratin var så omfattande att han slutligen bestämde sig för att starta en egen bank. Regeringen tyckte det var en konstig idé – fattiga kan inte låna pengar. Han visade dem resultaten och rapporterna från alla de byar där det redan fungerade. 1983 fick Muhammad Yunus till slut tillstånd av regeringen i Bangladesh att starta Grameenbanken.

Banken anpassade sin verksamhet allteftersom. Man märkte till exempel att stödgrupper var en kritisk faktor. Det blev därför ett krav att man skulle vara en grupp på fem personer, som skulle låna tillsammans och stötta varandra. Dessutom infördes utbildning i Grameens policy, där varje låntagare måste genomgå ett test, för att få låna.

Man lär sig följa ”De sexton besluten” som sprungit fram ur tusentals gruppdiskussioner. Det betyder till exempel att odla grönsaker, skicka barnen till skolan, inte ta ut någon hemgift då man gifter bort sina söner och man skall inte ge någon hemgift då man gifter bort sina döttrar.

Hemgifterna är en förbannelse. Det förstör familjerna, som måste skaffa fram hemgiften för att kunna gifta bort sina döttrar.

Resultatet blir att döttrarna är en belastning för familjerna. När en dotter föds, ser man det som ett straff. Ännu en mun att mätta. Kvinnorna får leva hela sitt liv med att ursäkta sig för att de var födda.

Sofia

Sofia giftes bort när hon var 13 år. Hennes man var fiskare och var ofta borta längre perioder till havs. När han var borta skällde hennes svärmor ständigt ut henne och såg till att Sofia nästan aldrig fick någon mat, trots att hon skötte all matlagning. Sofia svalt i perioder under flera år. När hennes man kom hem, slog han henne ofta.

Sofia blev gravid tre gånger under dessa år, men inget barn överlevde. Slutligen födde hon ett barn som klarade sig, men då led Sofia själv av undernäring och anemi. På något sätt överlevde hon, men livet under svältgränsen fortsatte. En byledare såg hur hon hade det och hjälpte henne ordna skilsmässa. Hon slapp då mannens misshandel, men fortsatte svälta. Hon började tigga.

Så hörde hon talas om Grameenbanken. Hon gick med, lånade en liten summa pengar och startade sitt eget företag med tillverkning av bambumaterial. När hon kunde betala tillbaka sitt första lån, var hon en ny människa. Sofia är en av tusentals före detta tiggare, som nu lever ett värdigt liv.

Två miljoner låntagare

1996 hade Grameenbanken 2 miljoner låntagare. Det som startat med ett spontant 30 dollars lån från Yunus´egen ficka, hade nu nått en biljon dollar. Idag äger låntagarna 93% av banken. Endast 7% ägs av Bangladesh´s regering. Det totala antalet låntagare är nu 2.6 miljoner. 95 % av dem är kvinnor.

Grameenbanken tillhandahåller tre typer av lån: inkomstgenererande lån, huslån och utbildningslån för barnen i Grameenfamiljerna. Utbildnings-stipendier delas ut med prioritet till flickor och kvinnor.

Kvinnor är bättre låntagare än män

Genom Grameenbankens verksamhet står det helt klart att kvinnor är de bästa
låntagarna. Generellt kan man se stora skillnader mellan mäns och kvinnors sätt att hantera lånade pengar.

Män använder pengarna till sig själva. Ibland på sätt som är destruktiva för deras familjer och byar. Spel, prostitution och alkohol är vanligt. Männen tänker inte lika långsiktigt, de vill njuta genast i stället för att satsa på framtiden, säger Yunus.

Kvinnor betalar tillbaka sina lån mer troget än män. De spenderar pengarna på sådant som gynnar hela familjen.

Inledningsvis använder de lånen till att förbättra sin affärsverksamhet, genom att köpa mer utsäde, material eller husdjur. De säkerställer barnens utbildning, köper köksutrustning och medicin, samt renoverar huset.

Att ge kredit till kvinnor skapar alltså positiv utveckling mycket snabbare än om man ger den till män. Kvinnor arbetar hårdare och är mer uthålliga i sina strävanden att få sin familj ut ur fattigdomen.

Undersökningar visar också att Grameen-familjer tar till sig familjeplanering dubbelt så fort som genomsnittsfamiljen.

Grameenbanken satsar på kvinnorna

Grameenbanken satte inledningsvis som mål att hälften av låntagarna skulle vara kvinnor. Det tog sex år att åstadkomma. Det är inte utan anledning endast 1% av alla låntagare i Bangladesh var kvinnor före Grameenbanken.

Banksystemet är skapat för män. ”Har du diskuterat detta med din man? Stödjer han dig i dina önskningar? Kan du vara snäll och ta med din man nästa gång, så vi kan prata med honom?”

Sådana frågor får aldrig män som vill låna i vanliga banker. Det var inte lätt för Grameenbanken att få acceptans för sin prioritering av kvinnor. Deras män ville ha lånen för sig själva. De religiösa ledarna var väldigt misstänksamma, ockrarna såg det som ett direkt hot och även de vanliga bankerna var emot det. Till och med statsanställda tjänstemän motarbetade prioriteringen av kvinnor.

Skrämseltaktik

Allt som är nytt är vi rädda för, sägs det. För Grameenbanken är det i allra högsta grad sant. De rädda känner sin makt hotad. I varje by Grameen kommit till i Bangladesh börjar därför ordkriget:

• Grameen förstör vår religion
• Banken kommer att ta dig till mellanöstern och sälja dig till slavhandlare
• Grameen kommer att ta dig till havs och slänga dig på havsbotten
• Banken torterar dig levande och ett nummer tatueras in på armen
• Grameen säljer dig till prostitution

Kvinnor har blivit slagna av sina familjemedlemmar vid upprepade tillfällen, för att inte gå med och anställda vid banken har blivit fysiskt hotade. Men de kvinnor som är mest desperata, som inte har något att äta, som försöker föda sina barn och som har blivit övergivna av sina män, står fast vid sitt beslut att gå med. Oavsett vad som hotar dem. De har inget annat val.

Empowerment

Grameenbanken står verkligen för nytänkande när det gäller hanteringen av fattigdom och ekonomi och banken har blivit ett föredöme jorden runt. Grameen är en privat själv-hjälps-bank, som fokuserar på delägarnas (=låntagarnas) välmående, inte på avkastning av investerade pengar. Även fattiga människor vet vad de vill producera, de har kunskapen. I början kanske de inte vet om det, för de har aldrig fått frågan.

Om man ger en fattig kvinna tid, så inser hon snart att hon har massor med idéer. Hon behöver bara se en annan kvinna som tjänar pengar. Då säger hon: -Jag kan göra det där bättre, och idéerna börjar flöda. Hon är duktig.

När en kvinna klarar av att både låna och betala tillbaka, mot alla odds, blir hon en helt annan människa. Hon har förändrats. Yunus säger att den som går med i Grameen-banken är helt förändrad efter ett år. Självkänslan har ökat och även samhällsengagemanget.

Eget företagande istället för anställning

Ju fler socialt engagerade människor som kommer in på marknaden, ju mer kommer de giriga att konkurreras ut, eftersom folk kommer att stödja de som arbetar för allas bästa, inte bara sitt eget. Yunus menar att vi måste göra om marknaden, genom att knyta socialt engagerade människor till den.

Ett globalt nätverk av sådana människor skulle kunna ge stöd åt projekten. De kan lära av varandra att vara kreativa, innovativa och att lösa problem – stadsproblem, landsbygdsproblem och problemen med världens fattigdom. – Om samhället var strukturerat för eget företagande, skulle det inte finnas någon anledning att vara fattig, säger Yunus.

Han menar också att vi oroar oss för att ingen vill anställa oss, istället för att se till oss själva. Problemet är att vi byggt ett samhälle där vissa är uteslutna från marknaden.

Det är därför Yunus är kritisk mot de finansiella institutionerna världen runt. De hindrar människor från att komma in på marknaden. Grameen är en mekanism för att integrera människor tillbaka till marknaden. Det öppnar möjligheter så att man kan bygga sitt eget liv.

En ny social ekonomi

Det krävs ett nytt ekonomiskt tänkande, säger Yunus. Utan den mänskliga sidan är ekonomi lika hårt och torrt som sten. Marknadskrafterna gynnar bara de redan rika.

Han vill ha en social ekonomi där företag inte bara maximerar sina vinster utan även uppnår sociala mål. Den offentliga sektorn är också på väg att misslyckas, trots goda intentioner. I många länder har korruptionen tagit över.

Andra verksamheter inom Grameen

I takt med att Grameenbanken utvecklats, har även andra affärsområden skapats för att stötta de fattiga. Några exempel är Grameen Fisheries Foundation, Grameen Check, som producerar bomullstyg och Grameen Products som säljer bengaliskt hantverk.

1997 startades Grameen Phone, ett konsortium där norska Telenor äger 51%. Genom denna verksamhet erbjuds världens billigaste mobiltelefon taxa genom så kallade ”telephone ladies”. Dessa kvinnor säljer i sin tur telefontjänster till byinvånare i hälften av alla byar i Bangladesh.

Många av dessa telefoner är solcellsdrivna, då elektricitet saknas i byarna. Tanken är att dessa kvinnor snart även kan bli ”Internet ladies”. Grameen Phone går väldigt bra. Det var det största mobiltelefon företaget i södra Asien redan efter fem års verksamhet. Telefoner kan även motverka hustrumisshandel, vilken ofta sker p.g.a. kvinnornas isolering.

Grameen Energy är en verksamhet för att utveckla förnyelsebara energikällor. Solenergi, biomassa och vindkraft är några av dem.

Grameen Cybernet har skapats för få ut Internet till byarna för att underlätta informationsspridning och affärsverksamhet på landsbygden.

Grameen Health Program handlar om sjukvård och det finns även pensionsfonder för att familjerna inte skall behöva ha så många barn, som säkerhet för att ta hand om föräldrarna när de blir gamla.

Bakom alla Grameenprojekt ligger idén att affärsverksamhet inte behöver baseras på girighet, utan kan drivas med utgångspunkt från sociala tankegångar och målsättningar.

Spinn-Off effekter

Våld inom familjen, skilsmässor och antalet barnafödslar är lägre hos Grameenbankens låntagare, än bland övriga landsbygdsfamiljer. Det har även visat sig att korruptionen minskat i byar där banken har låntagare.

Andra spinoff-effekter från diskussionsgrupperna har varit att de tidigare mycket isolerade kvinnorna fått regelbunden kontakt med andra utanför hemmet, man har startat daghem, skolor, kliniker, skogsprojekt (återplantering), dricksvattenprojekt och studiegrupper för att lära sig läsa och skriva.

Man har dessutom på många håll utvecklat försäkringssystem. Om en medlem inte kan betala sitt lån, hjälper de andra till. Man stöttar även varandra med råd och uppmuntran.

Grameen och demokrati

Vid valet i Bangladesh 1991, utnyttjade låntagarna entusiastiskt sina demokratiska rättigheter. 1992 valdes många låntagare in i beslutande församlingar och 1996 hände det nästan otänkbara. Det var fler kvinnor än män som röstade och rörelser som Grameenbanken hjälpte till att organisera kvinnorna och få dem att vilja göra sina röster hörda.

Valresultatet för fundamentalisterna blev dåligt, siffrorna gick ned enormt, eftersom kvinnorna inte röstade på dem. Det är sådana saker som skapar kraft och förändrar medvetenheten. När väl Grameens låntagare får bättre självkänsla, vill de gärna uttrycka sina åsikter.

Det handlar också om att engagera människor i diskussioner kring de sociala problem som de stöter på i sina liv och vilka lösningar de tänker sig på dem. Man utvecklar personligt ledarskap och större medvetenhet.

Grameen i andra länder

Gramenbanken har stått som modell för många mikrokreditprogram världen över. De finns idag i länder som Filippinerna, Malaysia, Vietnam, Sydafrika, Bolivia, Indien, Nepal och Kina. Enligt Muhammad Yunus, fungerar Grameen i alla länder där det finns fattigdom, även i rika länder som USA.

Det har dock inte varit helt lätt att få med amerikanarna på tankegångarna. Yunus har ändå arbetat med program på många ställen i USA, bland annat i Arkansas, Chicago, Oklahoma, Texas och Harlem i New York.

Yunus frågade de amerikanska kvinnorna vad de skulle göra och hur mycket de behövde låna. En kvinna ville låna 375 dollar till nagelvårdsutrustning för att sälja skönhetsvård.

En annan, som varit arbetslös sedan syfabriken hon jobbade på flyttat till Taiwan, ville låna ett par hundra dollar till en symaskin. Hon ville sy kläder och sälja till grannarna. En tredje kvinna ville låna 600 dollar till en dragkärra för att sälja mat från ett gatukök.

En amerikansk kvinna

Störst intryck på Yunus gjorde den spansktalande kvinnan i 40-årsåldern. Hon bodde i ett kvarter i Chigaco, där det engelska språket helt försvunnit. Här är hennes berättelse:

– Jag var rädd. Jag trodde att kvinnan som kommit för att informera oss försökte sälja något till mig. Jag var för rädd för att lyssna. Min man har haft ett hårt liv. Han arbetar i en fabrik. Han blir väldigt arg om jag någonsin talar med okända. Han tycker inte om att jag lämnar lägenheten på egen hand.

Jag kände ingen i Chicago. Jag hade bott här med min man de senaste femton åren, ända sedan jag kom från Mexiko. Men jag började ändå prata med kvinnan. Hon presenterade mig för andra kvinnor i grannskapet. Jag lyssnade till dem. Jag började föreställa mig vad vi skulle kunna göra med lån.

Slutligen bildade vi en grupp. Vi hjälpte varandra. Jag startade affärsverksamhet. Nu har jag betalat tillbaka mitt första lån på 600 dollar och har tagit ett andra lån. Jag trodde aldrig att jag skulle tjäna pengar. Jag har aldrig haft egna pengar. Jag har bott i USA i femton år, men aldrig haft ett bankkonto. Nu har jag både pengar och ett eget bankkonto.

Min man vet ingenting. Jag har inte vågat berätta för honom ännu. Under alla år jag bott här, har jag aldrig haft någon vän. Nu har jag många vänner. Mina fyra vänner i gruppen är som mina systrar. Även om banken inte skulle låna oss pengar, skulle jag aldrig lämna gruppen.

Systemet med mikrokrediter fungerade även i USA, men det var frustrerande. Inte minst lagstiftningen som säger att man inte får gå på socialbidrag och starta eget samtidigt. Det krävdes särskild dispens, för att kunna genomföra projekten.

Mikrokrediter i Europa

– Många europeiska länder är intresserade av våra idéer, men få är villiga att initiera mikrokreditprogram själva, säger Yunus. Mikrokrediter har trots det varit lyckosamma i Europa. Exempel är Polen, Ryssland och Norge.

I Norge beslutade man att initiera ett Grameenprojekt genom sitt fiskeridepartement tack vare norskan Bodil Maal. 1986 besökte hon sin man – en norsk konsult i Bangladesh – och kom hem med idén till Norge. Projektet erbjöd mikrokrediter till kvinnor på Lofoten, för att ge dem möjlighet till inkomster från så olika områden som att sticka tröjor, måla tavlor, tillverka pappersvågar, vykort och troll.

Detta för att få kvinnorna att stanna kvar på Lofoten istället för att flytta. Bodil Maals så kallade nettverkskreditmodel har stått som förebild för andra projekt, bland annat i Finland.

För att vara laglig i Europa, måste egna företagare fylla i en massa dokument, följa byråkratiska processer och ha lagstadgad bokföring. Enligt Yunus är detta helt orealistiskt för en ovan person med dålig självkänsla.

Byråkratin är alldeles för besvärlig. Resultatet är att många låntagare från Grameenprojekt i Europa tekniskt sett bryter mot lagen!

Framtiden

Professor Yunus har fått många ärofulla priser för sitt arbete med Grameenbanken. Hans vision har betytt slutet på fattigdom för mängder av kvinnor världen runt. Han beskriver sin egen utveckling så här: – Jag har gått via fågelperspektivet på ekonomi, lärandes ut eleganta teorier i klassrummet, till maskperspektivet, sett med en praktikers öga. Allt för att införa verklig och hållbar förändring i människors liv.

– Frågan är inte var världen kommer att vara 2050, utan var vi vill att världen ska vara 2050, säger han. – Jag har alltid trott att avskaffandet av fattigdom är en viljesak. Välgörenhet är ingen lösning på problemet med fattigdom. Globaliseringen måste skapa harmoni och partnerskap mellan stora och små ekonomier. Då kan vi halvera fattigdomen till 2015.

All information och citat av Muhammad Yunus kommer från hans bok Banker to the Poor 2003.

Margareta Ivarsson
januari 2005