Lär dig säga NEJ!

augusti 2004

Förmågan att sätta gränser är nyckeln till känslan av värdighet och självrespekt. Det som brister hos så många i vårt samhälle idag. Att sätta gränser är att vara någon, att ha identitet och integritet. Vad händer om man säger nej?

Häromveckan upplevde jag något intressant. Var på bilverkstaden med min bil och skulle få hjälp med att byta låset på förarsidan, då detta var utslitet. För att kunna utföra arbetet krävdes först en procedur då den gamla nyckeln skulle mätas, medan jag väntade. En ganska enkel uppgift, kan man tycka. Jag hade talat med chefen för verkstaden, som i sin tur delegerat uppgiften till en medarbetare, när jag hörde på.

Denna medarbetare ville nu ha hjälp av en tredje person. Till min stora förvåning säger då denne, mitt framför näsan på mig, det vill säga kunden, -NEJ, det gör jag inte!

Det var inget litet fint ”nej, jag hinner tyvärr inte”, eller ”jag skulle gärna hjälpa till men”… Det var en mycket tydlig, högljudd markering, ackompanjerad av ett väldigt starkt kroppsspråk. Att han inte skäms, tänkte jag direkt.

Vilken dålig service! Stå och argumentera mitt framför näsan på kunden. Sådant borde de ha gjort upp innan. Har de inget sinne för service? Vill de inte ha några kunder? Vad har de för ledarskap på den här verkstaden?

En massa sådana tankar for genom mitt huvud.

Saker är inte alltid som de verkar vara

Nu är inte saker sådana man i förstone ser dem, har livet lärt mig. Alltså undvek jag det svarta perspektivet och skickade istället mycket positiva signaler med mitt kroppsspråk. Allt med baktanken att om jag verkade förstående till detta tilltag, skulle jag få den negative medarbetaren att vilja berätta varför.

Mycket riktigt. Han nappade. Han tittade till på mig, hade helt plötsligt ett mjukare tonfall och sa: Du förstår, vi har just förlorat två medarbetare och det var dessa som gjorde denna typen av arbetsuppgifter. Jag är egentligen bara anställd som administratör och om jag nu börjar mäta nycklar, kommer jag att få hålla på med det framöver. Det ingår inte i mina arbetsuppgifter, så jag måste vara tydlig. Det börjar med att mäta nycklar, sedan blir det något annat och så vidare. Ger man någon tummen, tar han hela handen!

Oj då, tänkte jag. Där hade vi förklaringen. Jag började genast fundera på om detta agerande hade varit möjligt på akutintaget på sjukhuset, i skolan, i hemtjänsten, på socialförvaltningen på… Ja, jag menar alltså om det hade varit möjligt på alla de kvinnodominerade arbetsplatser där man arbetar med människor – inte bilar – och som har riktigt höga sjukskrivningstal. Jag insåg snabbt att jag inte trodde det. Vilken AHA-upplevelse!

När jag sedan läste boken Diagnos Duktig och en artikel i lokaltidningen som handlade om kvinnor med fibromyalgi, föll allt på plats: Lär dig säga NEJ, kvinna!

Sätta gränser

Förmågan att sätta gränser är nyckeln till känslan av värdighet och självrespekt. Det som brister hos så många i vårt samhälle idag. Att sätta gränser är att vara någon, att ha identitet och integritet.

När man lär sig säga -nej tack, jag orkar/vill inte ger man sig själv ett värde och därigenom stiger man även i värde i andras ögon. Varför ska någon annan respektera mig och sätta värde på mina handlingar, om jag inte gör det själv? Hur ska jag kunna respekteras för att jag tar hand om andra, om jag missköter mig själv? Att respektera sig själv och andra innebär också att acceptera och leva med konsekvenserna av de val man gör. Är det därför det är så svårt? Då får man ju skylla sig själv, understundom.

Tänk om jag väljer fel. Vem gör inte det? Alla gör vi väl mindre lyckade val ibland. Att lära sig av sina misstag är förhoppningsvis det man brukar kalla visdom.

Om man nu inte respekterar sig själv, inte tar ansvar för sig själv och sin egen brist på gränsdragningar och integritet… då blir man kanske aldrig vis? Är det brist på visdom som skapar de ökade sjukskrivningstalen? Tänk om arbetsmiljön bara har marginell betydelse! Hemska tanke. Eller?

Det kanske inte är konstigt alls att kvinnor får fibromyalgi. I alla fall inte de som är anställda för att jobba med människor, lagar mat åt två barn och man, helhjärtat engagerar sig i familjens nätverk av vänner, grannar och släktingar, sitter på toa och samtidigt torkar handfatet och som plockar rent hallgolvet på vägen dit.

Det var detta som slog mig, där på bilverkstaden, häromveckan. Det och Mahatma Gandhis klassiska uttalande: ”Vi måste själva vara de förändringar som vi vill se i världen”. Om kvinnor slutade ta så mycket ansvar skulle förmodligen de flesta män ta vid.

Diagnos: duktig

Många säger att de minsann aldrig får ett tack för allt slit. Må så vara. Vem tackar du själv, förresten? Vi måste börja prata om hur livet är. Då får stressen en rimlig proportion. Då lär vi oss sortera mellan den icke valbara stressen, som anhörigas dödsfall och sjukdom kan utgöra, och tokstressen då vi hetsar upp oss alldeles i onödan över småsaker.

Det finns alltid en massa måsten och borden, men det hjälper knappast att ödsla tankekraft på det som vi borde göra fastän vi inte gör det. I boken Diagnos Duktig beskrivs de allmänna kännetecken för en duktig flicka:

Vad händer om man säger nej?

Dina fantasier överträffar garanterat verkliga livet. Kommer chefen att slå ihjäl dig? Knappast. Kommer du att bli förvisad ur ledningsgruppen? Ytterst tveksamt. Kommer du bara att få arbeta med tråkiga saker?

Tänk igenom dina farhågor- vad gör du om mardrömsscenariot trots allt blir verklighet? Arbeta med och konfrontera din oro. Det värsta som trots allt kan hända på en arbetsplats är ju att du måste sluta. Är det nödvändigtvis negativt?

Fundera över vilka normer som styr dig. Vem är det som har bestämt vad som är perfekt?

Tidsbudget och livsstress

Många gör felet att de inte räknar ihop summan när de fantiserar om sitt liv. Därmed skapar de orimliga krav på sig själva. Budgeten går inte ihop: man vill ha ett bra jobb som man kan lägga ned tid på, engagera sig i sina barn, ha välstädat och trevligt hemma, laga god mat, se bra ut, träna tre gånger i veckan, göra utlandsresor, spela golf, träffa släkt och vänner…

Funderar man i två sekunder, inser man att det inte funkar. Man har inte gjort upp någon tidsbudget. Man klarar inte av att göra allt det där eftersom man dessutom behöver tid till att göra ingenting och bara vara. Så går man ändå omkring och känner sig dålig för att man inte tar tag i det där med golfen…

Är du nöjd och glad för det du presterar? Jagar du bekräftelse i onödan? Är kraven egentligen dina egna? Ofta är det faktiskt man själv som skapar dem. Sedan projicerar man dem på omgivningen. Krav som kommer inifrån i kombination med en svårighet att sätta gränser, både privat och på jobbet. Det handlar om livsstress.

Vad är framgång?

Yttre framgång är ju ingenting man växer av, om man tänker efter. Man växer när man vågar vara tydlig, sätta gränser och säga nej och skapa utrymme åt det man vill och behöver.

Sätt gränser istället för att känna dig misslyckad! Gränser åt alla håll: äkta hälft, jobb, barn och vänner. Tänk efter vad just du behöver för att må bra och för att kunna bli en bättre partner, medarbetare, förälder och vän.

”Det är ingen konst att bränna ut unga kvinnor, det gör de så bra själva” säger en manlig VD i Diagnos Duktig. Tyvärr tror jag han har rätt. Jag jobbar själv med mental träning för unga kvinnor, som redan fått diagnosen ”utbränd”, eller är på god väg dit.

Våra tankar är det allra första vi skapar, innan vi egentligen gör någonting. Definitivt innan vi förändrar vår omgivning och våra liv. Många är inte ens medvetna om vilka tankar de har idag. Hur ska man då få det liv man vill ha?

Vilket liv vill du ha?

Margareta Ivarsson
augusti 2004

Läs mer:

Diagnos Duktig – handbok för överambitiösa tjejer och alla andra som borde bry sig av Tinni Ernsjöö Rappe och Jennie Sjögren.

Foton ovan: Istockphoto.