Margareta Ivarsson

Miljöekonomi – exemplet Brasilien

Mars 2006

Här på planeten jorden har vi ett ökande problem med miljöförstöring. Vi behöver ge våra politiker ett större stöd för att våga fatta de nödvändiga besluten. Den som gör gott för det allmännas bästa snarare bestraffas än belönas. Marknadsekonomins spelregler leder oss åt fel håll. Varför minska sina utsläpp när konkurrerande företag fortsätter och tar marknadsandelar?Det är tid för en ny global myndighet med ansvar för miljöekonomi!

I början av året var jag på en resa i Brasilien. Jag besökte delar av Amazonas regnskogsområde och Pantanal. Det förstnämnda området känner de flesta av oss till ganska väl, men kunskapen om Pantanal är mindre. Detta trots att en världsberömd svensk filmare och fotograf ägnat en stor del av sitt liv åt att göra denna del av den sydamerikanska kontinenten känd. Jag talar om Arne Sucksdorff. Hans namn är i dag vördat i Pantanal.

Pantanal

Tänk dig ett område stort som halva Sverige, med en växtlighet som vid en hastig blick liknar savannen i Östafrika. Området översvämmas till två tredjedelar en gång om året och är därför världens största subtropiska våtmark. Här finns djur som myrslok, jaguar, capybar, kajman och utrotningshotade ”korsordspapegojor”, det vill säga aror. Området finns med på UNESCO´s världsarvslista.

Brazil

Lula da Silva och valet

Brasilien är ett kontrasternas land. Fantastiska rikedomar, men också stor misär, både vad gäller natur och människor. Nuvarande presidenten Lula da Silva valdes bland annat för sitt sociala engagemang och för att minska fattigdomen i landet. Samtidigt har han stor press på sig, inte minst från Sverige och övriga västvärlden, att stoppa skövlingen av Amazonas regnskog. Beräkningar tyder på att 80% av den totala skogsavverkningen i området är illegal.

Att tropisk regnskog i Brasilien huggs ner för att odla sojabönor, för att fodra tyska kor med, som i sin tur skapar ett smör- och ostöverskott i Europa, är lindrigt sagt oekonomiskt. Inte desto mindre är det vad som pågår.

Förtjänsten går till stora företag, ofta multinationella, medan förlusten av skogen belastar samhället. Jag åkte själv genom dessa förfärliga områden med sojabönsodlingar. Mil efter mil efter mil. Vägen svängde fyra gånger på en hel dag! Hur ska då Lula da Silva kunna stoppa denna utveckling? Och vilka är vi i väst, att få honom att välja miljön före sitt sociala engagemang? Vi behöver titta på vilka faktorer som styr vår ekonomi.

Marknadsekonomi

Hur kan produkter som skadar liv och natur säljas billigare och i större mängd än dem som inte gör det? Svaret är att marknaden är bra på att sätta priser, men dålig på att beräkna kostnader. Särskilt om kostnaderna är allmänna tillgångar som luft, vatten, mark och så vidare.

slash-and-burn area in Amazonas rainforest

I en marknadsekonomi råder konkurrens om resurser och den produktion som använder allmänna tillgångar kommer att tränga ut produktion som inte gör det.

Ur samhällsekonomiskt perspektiv är detta förödande. Av samma anledning bör frihandeln diskuteras. Taget ur sitt sammanhang ger fri handel välfärdsvinster, men med miljöeffekter inräknade gäller det omvända.

Av hävd och tradition sätter företag sina egna intressen före andras (inklusive samhällen, länder och miljö). Företagens och aktieägarnas höga avkastningskrav skapar ett kortsiktigt agerande, som vi därigenom tvingar våra barn och barnbarn att betala för.

Jämfört med hur ekonomin i övrigt fungerar är det logiskt att den som förbrukar resurser tvingas bära kostnaden för det, men så fungerar det inte när det gäller naturresurser. Kostnaderna för att förstöra jorden ingår inte i beräkningarna då man sätter pris på varor och tjänster. Inte ens i det allmänt vedertagna sättet att beräkna välstånd – bruttonationalprodukten (BNP). Företagen behöver alltså ställas till svars för vad de tar, vad de gör och vad de skapar för avfall.

Problemet är inte nytt. Medelhavsländerna, blev till stora delar skoglösa tidigt. Utfiskning, utrotning av djurarter och ökenspridning är andra exempel. Men under senare år har vi fått bevis för att mer allmänna tillgångar som luft, vatten, ozonskikt och klimat drabbas hårt.

De allmänna tillgångarnas tragedi

Tänk dig en betesallmänning i en by. Allmänningen är öppen för alla. Den djurägare som släpper för många djur på bete kommer kortsiktigt att vara vinnaren. Djurägaren som endast släpper betesdjur i ett antal som motsvarar ”hans del”, straffas. Överbetningen blir kortsiktigt rationellt för individen, men så småningom kommer allmänningen att förstöras på grund av överbetning.

Man straffas för att göra rätt, belönas för att göra fel och alla blir lidande i slutändan. Om man istället kom överens om hur många djur allmänningen maximalt kunde tåla, skötte inhängnad, betesrotation och noggrant följde upp vad som skedde med växtligheten, skulle allmänningen istället utvecklas till allas gemensamma nytta.

Samhällsekonomer kallar detta fenomen ”de allmänna tillgångarnas tragedi” eller Tragedy of the Commons. Samma fenomen gäller alla våra gemensamma resurser; regionala, nationella och globala.

Frivillig miljöekonomi – fångarnas dilemma

Pantanal with Jabiru and cattle Men är egentligen miljöproblemen så stora? Det är ju många människor världen runt som ger stöd till miljöorga-nisationer och frivilligt sorterar sopor.

Jo, det ÄR ett stort problem! Att återvinna aluminiumburkar i den lokala cafeterian eller återplantera träd i Afrika som ett led i företagets etiska PR-verksamhet är ungefär lika meningsfullt som att länspumpa Titanic med tesked.

Frivillighet i miljösammanhang är samma sak som om man skulle be hushåll och företag att frivilligt betala skatt för att finansiera sjukvård och polis.

Nu har vi kommit till ett läge där enskilda länder riskerar att hamna i det så kallade fångarnas dilemma; man bär själv kostnaderna för en minskning, medan fördelarna av miljöförbättringar delas med alla andra. Sverige är ett exempel på det. Jämfört med Brasilien ligger Sverige ändå dåligt till, både när det gäller naturvårdsområden skapade och ägda av privatpersoner och antal etanolbilar.

Förhandlingsekonomi – politikernas dilemma

Idag beslutar politiker ofta om åtgärder för att värna inhemsk sysselsättning, men besluten leder ofta till motsatt effekt. Genom att skydda verksamheter som förstör miljön hindras innovationer och nya lösningar.

Varför är det så här? En anledning skulle kunna vara att politiker vill vara populära och bli omvalda. Vilken politiker vill fatta beslut som är negativa för dagens väljare, för att eventuellt bli hyllad i efterhand av väljarnas barnbarn? En annan är att politiker är utsatta för diverse påtryckningar från olika intresseorganisationer, så kallad lobbying.

Flera samhällsforskare menar att vi numera har en ekonomi där resursfördelningen avgörs i förhandlingar mellan företag, politiker, administratörer och andra intressen. Fabriksnedläggelser på grund av miljöskadande verksamhet förekommer knappast. Särskilt inte om arbetslösheten är hög.

Om politikerna ska ta ansvaret fullt ut med den skatteväxling man pratar om, får det även andra konsekvenser. Miljöskatter, till exempel bensinskatter, slår olika hårt. De som bor i glesbygd kan drabbas hårdare än människor i städer. Då beror det på var politikernas väljare kommer ifrån, om de ska orka ta den striden. Men att inte beskatta miljöförstöring gynnar alla förorenare, rika som fattiga, i stad som glesbygd.

Att vara politiker i fattiga länder är ännu värre. Det är inte ovanligt att man där tillåter ”ekodumpning”, miljöförstöring som inte accepteras i andra länder, för att vinna fördelar och locka utländska investeringar. Vi kanske istället ska se miljöproblemen som brister i den politiska processen? 

Reglerad miljöekonomi

Det krävs att en tredje part ingriper och begränsar användningen av allmänna tillgångar. Tidigare har myndigheter utvecklats på lokala, regionala och nationella nivåer för att hantera gemensamma problem. Nu är det dags att skapa en global myndighet för att hantera användandet av jordens resurser.

Vi har sedan länge sådana på ekonomins område. Vid andra världskrigets slut skapades Bretton Woods-systemet för att lägga en stabil grund för industriländernas handel och ekonomiska utveckling efter kriget. Internationella Valutafonden (IMF) och Världsbanken startade.

Rufescent Tiger-heron

Kritiken mot dessa har ökat med åren. Många anser att deras inriktning och verksamhet gynnar västvärldens redan rika länder och inte tar hänsyn till miljön. Det är dags att åtgärda detta.

Skrota dessa institutioner och skapa en ny, med världens skarpaste hjärnor inom ekonomi- OCH miljöområdet. De som ska jobba där måste ha hög social kompetens och kunna samarbeta!

Dessutom måste världens länder komma överens om att lämna konsensusprincipen, som idag bromsar all utveckling inom FN och övergå till en majoritetsregel för beslutsfattande.

Låt sedan denna nya organisation se till att världens länder respekterar ordningen. Om marknadsekonomin i övrigt fungerar behöver inte en minskad misshushållning med allmänna tillgångar leda till mindre varor och sysselsättning. Däremot påverkas vilka varor och tjänster som säljs.

När man pratar om tillväxt i ekonomin menas ofta den kvantitativa ökningen av varor och tjänster, men ekonomins omvandling – kvalitativa ökning – är minst lika viktig. En hållbar utveckling behöver inte innebära en lägre tillväxt, tvärtom kan tillväxten öka.

Valet står inte mellan miljö och tillväxt. Det finns tillväxt med miljöförstöring och tillväxt utan miljöförstöring. En ambitiös miljöpolitik kan därför vara ett offensivt medel för att skapa konkurrenskraft. Det gäller alltså att välja den typen av tillväxt som har en långsiktigt hållbar inriktning.

Biofili

Enligt biologen Edward O. Wilson har människan ett behov av natur. Vi har en förmåga att hämta kraft ur naturupplevelser och upplevelserna ger oss perspektiv på livet. Denna längtan efter och behov av levande natur kallar Wilson biofili eller kärlek till liv.

Att friska människor bryr sig om naturen sitter i generna! Det är en egenskap som vi delar med alla djur och som hjälpt oss att överleva som art. Wilson menar att denna kärlek också styr våra livsval.

Det är hög till att välja!

Veta mer?

Fler foton från Amazonas och Pantanal »

Arne Sucksdorffs bok Ett hem på jorden, möte med Pantanal i Mato Grosso, en brasiliansk vildmark. Bonnier Fakta 1981.

Sucksdorffs sista strid ur Svenska Naturskyddsföreningens tidskrift

Margareta Ivarsson
13 mars 2006

Jag sparar inga kakor

Denna webbplats använder endast funktionella cookies för att visa sidan på bästa sätt för användarna. Ingen statistik samlas in, varken för analys eller i marknadsföringssyfte. Webbplatsens host är Sajtbolaget