Slow – inte bara långsamt

maj 2007

Det är kanske den gnagande känslan av skillnaden mellan vad vi vill ha ut av livet och vad vi realistiskt kan få ut av det, som förstärker känslan av att vi aldrig har tillräckligt med tid?

Bra, den lilla staden i Piemonte är högkvarter för Slow Food-rörelsen. Sedan den startade 1986 har det rullat på och ”slow” har spridit sig: slow inställning till arbete, slow thinking, slow schooling, slow cities…

Härom morgonen stod jag och väntade på tåget. Klockan var väl 05.30 ungefär, när mina ögon mötte en annan kvinnas. Vi kände igen varandra, men det tog ett tag innan vi kom på varifrån. Den andra kvinnan sa –Nu känner jag igen dig! Det är ju du som kör i 80 km i timmen på motorvägen. Det sa du på en föreläsning du höll och det glömmer jag aldrig!

Jag har funderat mycket på det hon sa och hur vi människor påverkar varandra. För dryga 10 år sedan arbetade jag med Trendbrytarna, ett EU-projekt för arbetslösa ungdomar. Vid ett tillfälle skjutsade jag några av dem i min bil och vi närmade oss ett övergångsställe, där en äldre dam var på väg över.

–Kör lite fortare, så klipper jag kärringen med bakdörren! ropade en av ungdomarna från baksätet. Jag blev alldeles kall. Hur i hela fridens namn körde jag, eftersom denna kommentar fälldes helt spontant?

Jag började allvarligt fundera över min aggressiva körstil. Inte för att jag körde i 190 eller så, utan jag körde väl bara allmänt hetsigt. Ivrigt. Otåligt. Och hetsade upp mig själv alldeles i onödan, började jag så sakteliga inse.

När jag någon dag senare dessutom läste om en undersökning, som konstaterat att femväxlade bilar drog minst bensin och släppte ut minst föroreningar vid 80 km/h, var saken klar: jag skulle börja köra i åttio. Inte det minsta fortare.

Detta var nu inte gjort i en handvändning. Så snart jag satte mig bakom ratten, trycktes gaspedalen liksom automatiskt ner lika hårt som vanligt av högerfoten. För att inte tala om vad som hände när jag kom ut på motorvägen: direkt upp i 110 km/h. Inte tal om något annat. Hm. Hur bryter jag detta? vet jag att jag tänkte.

Första steget var att berätta för ungdomarna i projektet vad jag tänkte göra. –Det klarar du aldrig! Fick jag till svar. Hm. Jag kom då på den goda idén att gå till biblioteket och låna en talbok. Jag kommer inte ihåg vilken, bara att den var bra. Och tro´t eller ej, men jag började fokusera mer på att lyssna än på att gasa och sakta men säkert bröts min hetsiga körstil ner bit för bit. Efter några veckor körde jag automatiskt ut på motorvägen i 80 km/h.

Då uppkom nästa problem: mina medtrafikanters reaktioner.
Särskilt långtradarchaufförerna. Detta var extra intressant för mig, eftersom jag själv kört lastbil i jobbet. Man får inte köra fortare än 80 km/h med släp, så vad var egentligen problemet? Jo, att ingen följde hastighetsreglerna och när jag körde i 80 hindrade jag dem att köra för fort.

Oj, vilket liv det blev! Alla yrkesförarna tutade i sina hödljudda tutor, men jag hade bestämt mig. De skulle inte få rubba mig. Så jag visade upp mitt allra bredaste leende och vinkade glatt tillbaka. -Hej, hej, ha en bra dag du också!

Det var detta jag berättat på föreläsningen kvinnan hänvisade till. Jag drar denna historia som ett exempel på hur vi faktiskt kan förändra saker och ting. Alldeles själva. Vi har den kraften. Dessutom kan vårt ändrade beteende inspirera andra.

Idag är jag medveten. Idag väljer jag. Vill jag köra hetsigt är det ett medvetet val. Vill jag köra i 80 gör jag det (fast jag undviker förstås att reta upp mina medtrafikanter i onödan). Det intressanta är att detta sätt att förhålla mig till tid och fart har smittat av sig på andra delar av mitt liv, som arbetstid, TV-tittartid, mattid, lästid, telefontid osv.

Jag väljer idag medvetet hur jag ska använda min tid, på ett sätt jag inte gjorde förut. Jag inser att jag blivit en del av SLOW-rörelsen. Den håller fortfarande på att ta form, har inget högkvarter ingen ledargestalt, inget politiskt parti som kan föra ut dess budskap. Men en växande minoritet av oss väljer långsamhet framför snabbhet.

Ingen som känner mig, skulle beskriva mig som långsam och det är jag inte heller. Men jag kan idag välja att göra något långsamt, vilket jag inte kunde tidigare. Att vara SLOW innebär att man behärskar sin egen livsrytm. Man bestämmer själv hur snabb man ska vara i varje given situation. När man väl börjar ställa sig frågan hur fort man kör, då börjar man ställa sig samma frågor om livet i stort: Varför har jag så bråttom? Jag måste vilja köra långsammare. Det leder till en av de viktigaste frågorna för Slow-rörelsen: Hur tyglar man impulsen att öka farten?

Slow Food

Alltihop började 1986 när McDonald’s öppnade en filial vid den berömda Spanska trappan i Rom. För att hejda den flodvåg av snabbmat som sköljde över landet lanserade Carlo Petrini, en karismatisk matskribent, Slow Food. Rörelsen står för: färska lokala produkter för säsongen, recept som man har använt i generationer, ekologiskt jordbruk, småskalig produktion, trevliga måltider med familj och vänner.

Slow Food förespråkar också ”ekogastronomi” – vilket innebär att man äter bra samtidigt som man skyddar miljön och biologisk mångfald. Bra, den lilla staden i Piemonte är högkvarter för Slow Food-rörelsen. Sedan har det rullat på och slow-tanken har spridit sig.

Slow inställning till arbete

I Japan, där karoshi (som kan översättas med död av övertidsarbete) skördar sina offer varje år börjar fler och fler, särskilt ungdomar, inse att det är okej att vara långsam – en total attitydförändring.

Ett annat uttryck är downshifting – folk som hoppar av karriärstegen och byter ut en högintensiv, högt betald livsstil mot mindre stress och lägre konsumtion. I en internationell studie vid Warwick University and Dartmouth College uppgav 70 procent av de tillfrågade i tjugosju länder att de ville ha en bättre balans mellan arbete och fritid.

En intressant ledarskapsfilosofi på temat slow, står den nordamerikanske affärsmannen, bergsklättraren och surfaren Yvon Chouinard för. Hans företag Patagonia, är välkänt i friluftskretsar, inte mist för sitt stora miljöengagemang. Han har startat 1% for the planet, vilket betyder att företaget ger minst 1% av sin vinst till lokala miljöorganisationer. Anledningen till detta är mycket enkel: du kan inte göra affärer på en död planet.

Hur det är att arbeta på Patagonia, beskriver han i sin bok Let my people go surfing. Titeln kommer av att alla medarbetare ska kunna sticka iväg och surfa, om vädret är bra. Bra väder är ju inget man kan planera in i kalendern direkt. Jobba får man göra senare, när det inte är surfingväder!

Ledarskapsfilosofin skulle väl närmast kunna beskrivas som management by absence – ledarskap genom frånvaro. Företaget måste funka, även när inte han är där (han måste ju också kunna surfa när han vill), vilket innebär att företaget är starkt värderingsdrivet.

I hela västvärlden rapporterar arbetsförmedlare att yngre arbetssökande i allt större omfattning har börjat ställa frågor som skulle ha varit otänkbara tidigare: Kan jag lämna kontoret i rimlig tid på kvällen? Är det möjligt att byta ut inkomst mot längre semester? Kommer jag att själv kunna kontrollera min arbetstid? Budskapet är klart och tydligt: Vi vill arbeta, men vi vill leva också.

Att arbeta för hårt är skadligt både för oss själva och för ekonomin. Vi producerar mindre och sämre när vi är trötta, stressade, olyckliga eller sjuka. Det är bra för oss att arbeta. Men att låta arbetet ta över våra liv är korkat. För Slow-rörelsen är arbetsplatsen ett viktigt slagfält. Ett säkert sätt att sakta ner är att arbeta mindre. Och det är precis vad miljoner människor runtom i världen nu försöker göra. För bakom diskussionen om arbete ligger den kanske viktigaste frågan: Vad är livet till för?

Slow Cities

Slow cities, eller Citta Slow som de också kallas är städer som är medlemmar i nätverket för det goda livet. Cittaslow-rörelsen utvecklade 1998 som ett sidospår av Slow Food-rörelsen. Det har som mål att bevara traditionerna inom arkitektur, hantverk och matkultur. Men man hyllar också den moderna tidens framsteg. Man ställer helt enkelt frågan: är det här en förbättring av livskvaliteten? Falköping är den första svenska kommun som ansökt om medlemskap i det internationella nätverket Cittaslow. Andra medlemsstäder finns över hela västvärlden.

Slow Thinking

man fattar ofta bättre och mer genomtänka beslut om man till exempel får sova på saken. Man måste inte jämt reagera direkt på det som händer. Men att formellt förkorta arbetstiden är inte enda metoden för att kunna arbeta och leva bättre.

Ibland räcker det med att rensa ut föreställningen om att man får mer gjort genom att arbeta längre tid. Sådant som kräver långsamhet – strategisk planering, kreativt tankearbete, etablering av kontakter – går förlorat i jakten för att hålla jämna steg eller till och med bara verka upptagen.

Slow Schooling

I slutet av år 2002 publicerade Maurice Holt, professor emeritus i pedagogik vid University of Colorado, ett manifest som uppmanade till en världsomspännande rörelse för långsam inlärning, med inspiration från Slow Food. Holt vill inte att barn ska lära sig mindre eller ägna tiden i skolan åt att slå dank.

Hårt arbete är en del av lärandet och utvecklingen, men en selektiv långsamhet kan hjälpa eleverna att leva och studera bättre. Barn är inte från födseln förtjusta i fart eller prestationer – det är vi som gör dem sådana. Som alla andra grenar av Slowrörelsen handlar Slow Schooling om balans.

Tidssjuka

Är det så att vårt komplicerade förhållande till tid är ett uttryck för en djupare existentiell olust? Jag har sett folk som är på väg att bli utbrända öka takten för att inte ha tid att inse att de är olyckliga. Vi inte bara gillar att det går fort, vi blir tillvanda, fartblinda, men vi lever samtidigt i skuggan av den yttersta tidsgränsen: döden. Inte att undra på att det känns som om vi har ständig tidsbrist och att vi försöker göra varje ögonblick meningsfullt. Det är kanske den gnagande känslan av skillnaden mellan vad vi vill ha ut av livet och vad vi realistiskt kan få ut av det, som förstärker känslan av att vi aldrig har tillräckligt med tid?

Varför arbetar så många av oss fortfarande så hårt?
Ett skäl är pengar. Den omättliga konsumtionshungern innebär att vi behöver mer och mer pengar. Istället för att ta ut vinsten i form av extra fritid tar vi ut den i högre inkomst. För att konsumera mera. Allt handlar om vår inställning

Om Slow-rörelsen verkligen ska kunna slå igenom, måste vi alltså ändra på vårt sätt att tänka. När satt du senast i en stol med slutna ögon och bara kopplade av? Att alltid vara långsam är inget alternativ. Men vi kan uträtta mycket mer om vi tar det lugnt då och då. Det kan också förbättra hälsan, skapa ett inre lugn och öka koncentrationen och förmågan att tänka mer kreativt. Eller som en zenmästare uttryckte det: i stället för att säga Sitt inte där, gör något borde vi tvärtom säga: Gör inte något, sitt där.

Veta mer?

Texten bygger på följande böcker

Rik på riktigt av Fredrik Warberg och Jörgen Larsson

Slow – Lev livet långsamt! av Carl Honoré

Let my people go surfing av Yvon Chouinard

Margareta Ivarsson