Utan ord i Aginskoye – om kroppsspråk
16 augusti 2021
Mitt jobb handlar mycket om kommunikation, men alltför få verkar medvetna om kroppsspråkets betydelse för kommunikationen. Inte minst personer i ledarroller. Ska vi nå fram till varandra, behöver både ord, tonfall, sätt och kroppsspråk stämma överens. När vi får till det, blir orden nästan överflödiga.
I sommar har jag digitaliserat dagboksanteckningar från spännande resor. Då hittade jag denna lilla historia som exemplifierar kroppsspråkets betydelse.
Lugn start på dagen. Mycket svart kaffe och bröd med ost. Jag går sedan iväg längs en dammig grusväg i ryska småstaden Aginskoye, nära gränsen till Mongoliet. Vägen tar mig till en lite nyare stadsdel med ordnade gator och hus som verkar byggda enligt en gemensam design. Varje tvärgata har sin egen lilla vändplats. Men det är kor överallt och koskit i busskurerna, där mammor och pappor väntar vid hållplatserna för att åka minibuss med sina barn.
Jag går ifatt en liten, mager, äldre kvinna i huckle och slitna kläder i beige-bruna färger. Hon traskar långsamt gatan fram och börjar nyfiket tala med mig. Hon är förmodligen runt de sextio och har bara en enda framtand. Jag förstår inte ett ord av vad hon säger, men då insisterar hon bara ännu mer och översköljer mig med rysk svada. Hon är helt oemottaglig för alla de gester och associationer jag försöker kommunicera med. Jag ber så hemskt mycket om ursäkt för att jag inte förstår, både på engelska och med kroppsspråket och går vidare.
Efter ett par hundra meter går jag in i en liten affär och vem kommer väl då in genom dörren? Entandade damen! Hon drar igång sin svada igen, men nu finns en tredje person med i bilden, den yngre expediten i affären som också är mycket intresserad av att veta vem jag är. Så jag provar gester-med-gester-upplägget igen och hon förstår!
Hon pekar på mig och säger
– German? Kommer du från Tyskland?
– Njet Schvezii, från Sverige, svarar jag.
– Ah, Schveeeeeezii, uttalar hon långt och förundrat under det att hon verkar mena att Sverige, det var allt ett konstigt land långt bort, det.
Hon frågar, tror jag, var jag varit någonstans i Ryssland och Sibirien. Jag knyter ena handen och släpper ut tummen och pekfingret och vickar på handen i långa svepande rörelser för att associera till hur ett flygplan flyger och säger
– Moskva
Expediten nickar glatt och uppmuntrande, varför jag fortsätter med att gå runt på golvet i den lilla affären och visa flera stora rektanglar efter varandra, varefter jag gör cirklar i luften under rektanglarna, går rakt fram och pekar med armar och händer rakt ner i golvet och drar två imaginära parallella spår och säger
– Dunk, dunk, Transsibir, Irkutsk!
– Da, da! ropar expediten exalterat, säger något som jag tror betyder 4 dygn och översätter till flera ryska meningar åt den entandade damen, som nu blir mycket intresserad. De nickar båda uppmuntrande, så jag fortsätter.
Jag låtsas att jag har en karta framför mig i luften och pekar hur vägen går norrut från Irkutsk. Samtidigt säger jag
– Ustorda, vilket är en burjatisk by vi besökte efter Irkutsk.
Jag pekar vidare i nordostlig riktning på min luftkarta och säger
– Ozero Bajkal, på ryska – vilket betyder Bajkalsjön på svenska.
Damerna nickar uppmuntrande och väntar intresserat på fortsättningen.
Jag säger
– Olchon, Kuzir, Shamanka, samtidigt som jag lägger mitt huvud på sned över axeln mot mina hopsatta händer för att illustrera att jag lägger huvudet på en kudde. Därefter sätter jag upp tre fingrar i luften.
– Ah! säger expediten och berättar för entandade damen att jag övernattat på Olchon-ön i tre nätter och besökt både byn Kuzir och sett shamanka, en helig klippa för den Burjatiska shamanismen.
Expediten nickar och gör en spiralrörelse med högerhandens pekfinger framåt i luften.
– Fortsätt, berätta mer!
Jag pekar vidare på min luftkarta i en halvcirkel från vänster till höger, ungefär som formen av en solnedgång och säger
– Ozero Bajkal, Barguzin, för att beskriva att vi tog båt över sjön (ozero) till dess östra sida och byn Öst-Barguzin.
Jag upprepar huvudkuddesgesten och sätter upp tre fingrar i luften igen.
Expediten berättar med flera meningar för den andra kvinnan. Båda nickar.
Jag säger
– Barguzin, Suwo och gör ett rakt streck fram och tillbaka i luften för att berätta att vi även åkte en sväng till Suwo.
– Ah, krasiva! utropar expediten och behöver faktiskt inte översätta att hon tycker det är vackert i Suwo. Entandade damen nickar exalterat, lutar sin lilla tunna kropp framåt och tar stöd på affärens disk samtidigt som hon öppnar hela sin mun, med den enda framtanden, i ett brett leende och säger
– Da, da
Då jag märker att de nu är mycket intresserade och jag börjar bli varm i kläderna, fortsätter jag att peka vidare söderut på luftkartan och säger
– Ulan-Ude, gör kuddgesten och sätter fem fingrar i luften
– Ah! Hela fem nätter i Burjatiens huvudstad. Damerna är märkbart imponerade.
Sen upprepar jag den tidigare tågcharaden och säger
– Chita.
– Da, da. Båda kvinnorna nickar igenkännande. Chita är huvudort i deras region och ligger endast dryga två timmar bort med minibuss. Nu känner de igen sig på riktigt och då är det inte lika intressant. Där har de ju varit själva, så de utväxlar några meningar på ryska och så slänger expediten istället in en fråga för att liksom komma till skott
– Reser du själv? Hon pekar på mig, upprepar resan på min luftkarta, pekar på mig igen och sätter upp ett pekfinger i luften.
– Njet, vi är sju stycken säger jag med kroppsspråket genom att peka på mig själv, göra konturerna av en annan människa i luften bredvid mig, ta ett steg åt höger och upprepa fem gånger. Därefter håller jag upp sju fingrar i luften och avslutar med att peka på mig själv och de sex imaginära figurerna jag just beskrivit.
Nu utbryter en ganska intensiv ordväxling mellan damerna. Så småningom tystnar de och expediten pekar rakt ner i golvet och säger frågande
– Aginskoye?
Jag tolkar det som att de vill veta vad vi gör här och säger
– Musei, Datsan, Sapsan, och gör sovgesten med två fingrar.
Expediten förklarar för den andra kvinnan att vi både varit på museet och på det buddhistiska templet med kloster och att vi bott två nätter på den lilla stadens enda hotell; Sapsan.
– Ah, så intressant! verkar de svara.
Jag håller med och nickar
– Da, da, och när jag sedan fortsätter med att säga
–Telivisor, radio, newspaper samtidigt som jag illustrerar hur jag först intervjuar någon med mikrofon och därefter bläddrar i en tidning, blir de helt till sig.
Entandade damen riktigt hoppar av iver och hennes späda lilla kropp skälver av upphetsning.
– Telivisor?! Är ni med på TV?
– Da säger jag och pekar på min klocka, kompletterat med först sju och därefter åtta fingrar i luften. Men den beskrivningen går inte hem. Båda damerna stelnar till och tittar frågande på varandra.
OK, tänker jag. Hur kan jag visa hur dags intervjun med vår reseledare ska visas på lokal-TV?
Det slår mig att även om ryska språket skrivs med kyrilliska bokstäver, så använder de samma siffror som vi. Jag ber därför expediten om penna och papper genom att skriva i luften. Hon förstår direkt och böjer sig ner bakom disken och reser sig upp igen med en bläckpenna och en pappersbit i handen.
Jag skriver ”kl. 19.30” på pappret, pekar rakt ner i golvet för att illustrera att det är här, idag och säger
– Telivisor.
Nu förstår expediten och berättar engagerat för sin mäkta imponerade åhörare att dessa människor, som kommit hit till Aginskoye ända ifrån Sverige och nu befinner sig knappa 15 mil från den mongoliska gränsen och ca 40 mil från Kina, förstås ska vara med på TV i kväll. Det är inte var dag sådant här händer, verkar de säga till varandra. Och det är helt sant.
De trevliga människorna vi lärt känna på museet och som sedan hjälpt oss med både utflykter i sina privata bilar och gladeligen ställt upp som lokalguider åt oss, har berättat att de aldrig sett svenskar förr.
–Men ni har ju gjort en väldigt lång resa, uppfattar jag att expediten säger.
–Hur många dagar totalt? frågar hon, tror jag, samtidigt som hon gör en stor och långsam cirkel i luften.
Jag gör kuddgesten och visar upp alla fingrar på båda händerna två gånger plus fyra fingrar en gång. Damerna stirrar förundrat på mig.
–24 dagar i Ryssland är ju en väldigt lång tid, mestadels i Sibirien, och resa ända hit till Aginskoye bara för att besöka oss, minsann! verkar de säga till varandra med en viss stolthet i röst och kroppsspråk.
–Daaaaa, säger jag samtidigt som jag nickar, ler och fortsätter
–Aginskoye, krasiiiiva! Det är så vackert här! Tyvärr räcker inte mina begränsade ryskkunskaper till att uttrycka hur vänliga människorna är i Aginskoye, men jag hoppas damerna förstår ändå, när jag ler mitt allra vänligaste leende, bugar mig lätt framåt samtidigt som jag gör en svepande gest mot dem båda och säger.
–Spasiba, tack!
Den entandade kvinnan visar sin enda tand i ett brett leende igen, hulkar lätt och jag kanske misstar mig, men tycker jag ser det blänka till i hennes ena ögonvrå. Men det kanske bara är mina egen känsla jag projicerar på henne?
Jag inser att tiden har rusat iväg under vårt samtal, mitt resesällskap väntar på mig för gemensam avfärd från Aginskoye, så jag bugar lätt och tackar igen flera gånger, samtidigt som jag långsamt backar ut ur affären. Så gör man när man går ur ett buddhistiskt tempel här i Burjatien i ryska Sibirien, för att visa respekt, så jag tänker att de nog förstår min gest. Det verkar de göra och säger
– Pajalsta, var så god och vinkar tillbaka.
Wow, vilket häftigt möte! Trots att vi inte talade något annat gemensamt språk än kroppsspråket.
Tillbaka på det lilla hotellet väntar mitt resesällskap och vi tar två små taxibilar för 100 rubel styck till busstationen. Det motsvarar knappt 28 kr för båda bilarna och sju personer inklusive bagage. Detta för en sträcka som tar ca 30 minuter att gå. Väl framme får vi veta att bussen avgår kl. 14 eller när den är full. De blir full 13.45 så då lämnar vi Aginskoye och styr kosan tillbaka mot Transsibiriska järnvägen.
På tåget hem reflekterar jag över de människor jag mött som säger många ord, utan att bli förstådda.
Veta mer
Det andra Ryssland och Burjatien
kommunikationskompetens allt viktigare
Margareta Ivarsson
Varberg den 16 augusti 2021