Sydgeorgiens kombination av spektakulärt landskap, enastående djurliv och otillgänglighet tillsammans med dess historia av mänskliga umbäranden gör ön unik.
Sydgeorgien omges av Södra Ishavet och består av höga berg och glaciärer. I vattnet flyter stora platåformade isberg. Det är troligen den plats på jorden som har mest djurliv per kvadratmeter. På de vidsträckta stränderna finns hundratusentals pingviner, elefantsälar, albatrosser och flera andra fågelarter.
Hit har jag drömt länge om att få resa. Nu blir drömmen verklighet!
Djur, natur och väder – mycket väder
Sydgeorgien är endast en liten halvmåneformad prick i Södra Ishavets oändlighet, 170 km lång, 2-40 km bred och 2934 m hög på det högsta stället. Hälften av ön ligger under ett permanent istäcke och hela ön är oftast snötäckt vintertid, dvs. mellan maj och oktober.
Växligheten är frodig men lågväxande. Det finns varken buskar eller träd.

Temperaturen under sommarmånaderna är vanligen mellan 0 och + 100 C men snabba väderväxlingar är typiska för Sydgeorgien. Temperaturen kan stiga 10 grader på 10 minuter och häftiga snöstormar och minusgrader uppstår ur ingenstans, även en solig eftermiddag.
Färskvattnet på Sydgeorgien lär vara det bästa i världen. Bara det inte råkat flyta genom en pingvin- eller sälkoloni först…
Sydgeorgien är brittiskt, saknar fastboende invånare och styrs av en handfull personer från Falklandsöarna, den närmaste bebodda platsen. Men även Argentina hävdar att de har rätt till ön.
Alla besökare måste ha tillstånd för att besöka Sydgeorgien och det råder mycket strikta regler, bl a för att inte nya arter ska introduceras och för att inte fågelbon ska skadas.
Porten till Antarktis
Ernest Shackletons Sydpolsexpedition 1914-1916 är den mest makalösa överlevnadshistorien i polarforskningens historia. Han lämnade Sydgeorgien med skeppet Endurance, men fartyget frös fast i isen, skruvades sönder och sjönk.
Besättningen fick tälta på isflaken, ta sig i tre små livbåtar till den obebodda Elefantön, vilken Shackleton och en handfull män slutligen lämnade för att segla i en öppen livbåt – 7 meter lång och 2 meter bred – drygt 1200 km tillbaka till Sydgeorgien. Detta på ett hav som anses vara det stormigaste i världen. Därifrån sattes en räddningsaktion igång för att hämta den övriga besättningen. Alla överlevde!
En svensk Antarktisexpedition under ledning av Otto Nordenskjöld var på Sydgeorgien 1902 och döpte en plats till Grytviken. Något år senare grundade norska valfångare en ort där, som fram till 1960-talet fungerade som en valfångststation. Shackleton kallade Grytviken ”porten till Antarktis” och han är själv begravd på Grytvikens lilla kyrkogård.
Sydgeorgiens upptäckt och valfångsthistoria
Under 1600- och 1700-talen blev fartyg som tog den riskabla rutten runt Kap Horn, ibland blåsta ur kurs av stormar.
Den första dokumenterade observationen av Sydgeorgien gjordes 1675 men det var inte förrän 1775 som James Cook satte ”island of ice” – dvs. Sydgeorgien – på kartan och tog ön i besittning i den brittiske kungens namn.

Berättelsen om Cooks resa beskrev otaliga sälar och utlöste den första vågen av naturexploatering på Sydgeorgien, då säljägare kom i hundratal till ön.
Grupper av pälsjagande män landsattes för att leva ett osäkert och obekvämt liv under enkla boendeförhållanden såsom en uppochnedvänd båt, en canvaspresenning eller i en grotta.
Spår av dessa läger kan fortfarande ses på Sydgeorgien. Valfångststationer startades upp 1904, nådde sin höjdpunkt 1918-1919 och upphörde slutligen 1965.
Både sälar och valar jagades alltför hårt och utrotades nästan.

Inga kontaktmöjligheter
Sydgeorgien är verkligen världens ände. Det går inte att ta kontakt med mig under resan.
Skicka ett mejl, så hör jag av mig så snart jag kan efter att jag kommit hem igen.
Uppdaterat
Fotona är från min resa.



