Det går bra för Afrika!

Maj 2009

Bilden av Afrika som de flesta av oss har, handlar tyvärr fortfarande om svältande barn, krig och elände. Den bilden är inte sann. Den är direkt ljug. Många länder på den afrikanska kontinenten har tagit jättekliv i sin utveckling under de senaste 20 åren, men vi här uppe i rika nordvästeuropa har inte hängt med. Det är dags att vi öppnar ögonen och tar till oss allt positivt som hänt!

Den visuella bilden av Afrika har varit och är tyvärr fortfarande stark: trasiga kläder, svältande barn, HIV/AIDS, machetes, vapen, våldtäkt och avsaknad av infrastruktur. Vi läser gärna nyheter om två eller tre länder och glömmer att det finns 55 länder i Afrika och att i de flesta av dem är livet helt normalt. Få nämner att Afrika fortfarande är den kontinent där multinationella företag utvinner olja, gas, guld, diamanter, uran, koppar och andra strategiska mineraler.

Vad du än tänker om Afrika: tänk en gång till!

Afrika har under de senaste åren varit den ekonomiskt snabbast växande regionen i världen. Anledningen är bland annat ökad efterfrågan på Afrikas naturresurser och produkter.

I Afrika finns stor utvecklingspotential när det gäller till exempel infrastruktur, bostäder och ökad levnadsstandard. Kina investerar mycket pengar i Afrika. Afrika knyter även starkare band med Brasilien, Ryssland och Indien. Men det är nu, enligt afrikanska medier, känslan av att de själva måste ta tag i sin egen utveckling och framtid som driver dem.

Det som gör att vi i västvärlden missar mycket av framgångarna i Afrika i vår egen medierapportering kanske har att göra med att det främst är BRIC-länderna som samverkar och handlar med Afrika, inte vi? BRIC står för Brasilien, Ryssland, Indien och Kina (China) och vår självbild säger oftast att vi är ”bättre” än dem. Tänk en gång till!

Afrika klarar sig bäst i krisen

Afrika klarar sig bäst av alla kontinenter i den pågående ekonomiska krisen och förklaringen är ökad stabilitet, färre krig, ekonomiska reformer och mer demokrati. Privat kapital flödar in i Afrika och länderna själva investerar mer och har större produktivitet. Tillväxten är alltså inte knuten till bistånd, utan till handel och utländska investeringar. Investeringarna är både direkta och indirekta (i t ex byggnader och infrastruktur eller i aktier och obligationer). När det gäller tillväxt, är Qatar det land i världen som ligger i topp. Men därefter, bland världens snabbast växande ekonomier, följer bara afrikanska länder: Malawi, Angola och Etiopien.

Framgångsrika Botswana

På den fyrfiliga motorvägen vägen in till huvudstaden Gaborone i Botswana är det väldigt lite som påminner om det Afrika vi ser på skandinaviska nyheter. Det är istället stora byggnader i glas och stål, och en modern bilpark. Det internationella varuutbudet är stort med norsk lax, svenskt knäckebröd och dansk ost. Restaurangerna bjuder på tandoori och sushi, precis som vilken västerländsk storstad som helst. Sätt detta i relation till att landet inte blev självständigt förrän 1966.

Då var Botswana ett av världens 10 fattigaste länder med två kilometer asfalterad väg och en ekonomi huvudsakligen baserad på boskapsuppfödning. När landet blev fritt från det brittiska kolonialstyret var 85% av invånarna analfabeter. I dag är det mindre än 10%.

Men sedan man fann diamanter har Botswana nu intagit ledarpositionen med en fjärdedel av världens diamantproduktion. Nio procent årlig tillväxt i 40 år har gjort landet till det näst rikaste på Afrikas fastland. Naturresurserna investeras i infrastruktur, hälsa och utbildning och Botswana har satt av stora summor i en fond för att ha tillgångar när diamanterna tar slut.

Halverad fattigdom i Ghana

Visst går det att nå millenniemålet om halverad fattigdom. Ett bra exempel är Ghana, som dessutom verkar nå målet i god tid före uppsatta år 2015. Enligt Världsbanken har Ghana minskat fattigdomen från 51,7 procent 1991 till 28,5 procent 2005. Dessa framgångar beror på regeringens hårda arbete för minskad fattigdom i kombination med stödet från landets olika utvecklingspartners.

Kvinnomakt i Liberia

Ellen Johnson Sirleaf är den första fritt valda kvinnan att leda ett afrikanskt land. Det är en ytterst kompetent kvinna som man 2006 valde som ledare. Ellen Johnson Sirleaf är utbildad vid Harvard och har haft flera tunga poster inom bland annat Världsbanken och FN. Hon har stort stöd både internationellt och hemma, där många kärleksfullt kallar henne ”Ma”. En av de första åtgärderna hon genomförde var att bygga upp en helt ny poliskår. Av kvinnor! Så nu finns det stora möjligheter även i Liberia att få våldtäktsmän dömda.

Under sina få år vid makten har Ellen Johnson Sirleaf både fått Internationella valutafonden och många länder att avskriva landets skulder. Behöver jag nämna att hon rekryterade en kvinnlig finansminister? Och det finns möjligheter för Liberia att lyckas även på lång sikt.

Men det var ett fullständigt sönderslaget land hon tog över. Nästan ingenting fungerade: vägar, broar, el, vatten, avlopp, skolor – allt var kaos och arbetslösheten var enorma 80 %. Landet har stora naturtillgångar i form av diamanter, järnmalm, skog och gummiträd. Tidigare har dessa rikedomar hamnat i fickorna på en liten, extremt rik elit. Men Ellen menar att Liberia har sitt livs chans att resa sig ur askan och bygga ett land med välstånd och demokrati. Receptet är utländska investeringar i utvinning av naturtillgångarna. Alla gamla kontrakt för skogsavverkning har till exempel rivits upp och nya ges enligt marknadsmässiga principer, inte efter vem som kan muta mest.

Men det började faktiskt tidigare. Det var hennes medsystrar som la grunden till förändringen. Till slut fick kvinnorna nog av det blodiga inbördeskriget. Liberias expresident Charles Taylor, av invånarna beskriven som ett monster, stödde gerillan från Sierra Leone som lät hugga av händerna av otaliga människor.

Taylor har vid FN:s krigsförbrytartribunal i Haag åtalats på för krigsbrott och brott mot mänskligheten. Rättegången pågår ännu. Bland åtalspunkterna finns terrorism, mord, våldtäkt, sexslaveri och användande av drogade barnsoldater.

Beväpnade med endast vita t-shirts och stort mod lyckades en armé av mammor, mormödrar, mostrar och döttrar förändra sitt land inifrån. De är ett levande bevis på att civilkurage och fredliga protestaktioner kan skapa fred i ett krigshärjat land och få stopp på systematiska våldtäkter, mord och tortyr.

Både kristna och muslimer från alla samhällsklasser satte sig upp mot krigsherrar och korrupta politiker. Ett konkret exempel på hur kvinnorna arbetade var när de internationella fredssamtalen höll på att kollapsa. Kvinnorna bildade då en mänsklig barriär runt konferenslokalen och vägrade att flytta på sig innan fredsavtalet var undertecknat.

Inte undra på att man då även såg till att välja en kvinna att leda sitt land. Även Ellen har fått känna på det tidigare vanstyret i sitt hemland. År 1985 dömdes hon till tio års fångelse efter att ha uttalat sig mot militärregimen.

Det är en jättelik utmaning Ellen Johnson-Sirleaf har framför sig. Men hon är övertygad om att det går att göra Liberia till ett rikt land. Hon har omvärldens stöd och möjligheten att göra ett av världens fattigaste länder till ett föredöme för andra.
– Aldrig förr har så många låginkomstländer blivit demokratier på så kort tid, konstaterade hon i ett av sina tal.

Afrikanska hjältinnor

Afrikanska kvinnor har varit en viktig och en alltmer synlig del av det moderna Afrikas politiska liv, inte bara i Liberia. De har gått i fronten för frihetskampen och är fortfarande oumbärliga på många manligt dominerade områden som t ex. inom armén.

Sydafrika har under en längre tid haft större andel kvinnor i regeringen än 85% av resten av länderna i världen. Afrika har även många skickliga kvinnliga textil- och kläddesigners. Dessutom sitter förmodligen Sydafrikanska medicinkvinnor på en guldgruva. Sydafrikanska naturläkemedel mot depression fungerar nämligen på samma sätt i hjärnan som västerlandets lyckopiller. Recepten skulle kunna bli en guldgruva enligt den danska forskaren Anna Jäger från Köpenhamns universitet.

Det mest jämställda parlamentet i världen finns i Rwanda. Det består till 49 procent av kvinnor. (Angelöw 2008)
Luisa Dias Diogo är Mocambiques premiärminister sedan 2004 och anses vara en av de 100 mest inflytelserika kvinnorna i världen. Hon har fokuserat mycket på hälsofrågor i sitt arbete.
Pamela Jelimo, OS guldmedaljör i Peking är den enda friidrottaren som gick obesegrad genom tävlingsåret 2007-2008. En annan afrikansk löparhjältinna och flerfaldig OS- och VM-guldvinnare är Tirunesh Dibaba
Dr. Hope Sadza och Women´s University of Africa vann kategorin Empowering Gender through Tertiary Education vid 2007 års International Business Women´s Conference i Washington.

Fler framgångsexempel

1988 hade nästan 90% av staterna i Afrika söder om Sahara diktaturliknande regeringar. 2006 var det bara två.
De flesta av invånarna i sju av tio afrikanska länder menar själva att de har det lite bättre eller ganska mycket bättre än för fem år sedan.
Vid början av år 2008 hade 15 länder söder om Sahara egna aktiemarknader med 500 företag på listorna till ett samlat marknadsvärde av hundra miljarder dollar.
I Kongo använder man fem miljarder dollar från Kina till att bygga 3200 km järnväg, vägar, 31 sjukhus, 145 mindre hälsocenter, två nya universitet och 5000 offentligfinansierade bostäder.
Angola har en årlig BNP-tillväxt på mellan 20 och 30 procent.
Etiopiens ekonomi har de senaste två åren vuxit markant jämfört med övriga länder i världen. Inom två års tid kan Etiopien vara ett av Afrikas rikaste länder.
Tanzania, Ghana, Uganda och Rwanda är i full gång med att införa sociala välfärdsordningar som bättre utbildning och mer hälsa till folket.
Försäljningen av mobiltelefoner på den afrikanska kontinenten har under de senaste tio åren överstigit de mest optimistiska prognoserna. De afrikanska förutsättningarna har tvingat mobiltelefonleverantörerna att tänka helt nytt. Det speciella för Afrika är att invånarna använder mobiltelefonen på helt andra sätt än i den rika delen av världen. De använder den t ex som bank. Genom att knyta mobilen till banktjänster kommer två miljarder fattiga i Afrika och andra länder äntligen få tillgång till bankkonto.
Kuapa Kokoo eller Good Cocoa Farmers Company är ett afrikanskt handelsbolag som har som mål att både utveckla företaget, sälja kakaoprodukter, skapa kundnytta och samtidigt förbättra medlemmarnas välstånd. Deras vision är: To become a leading, caring and efficient and the most globally recognized co-operative in cocoa production and marketing. Deras kärnvärden är öppenhet, demokrati, jämlikhet, engagemang och att ta hand om lokalsamhället. Vilka företag i Sverige har den kombinationen av mål, visioner och värden?
Afrikanska medier visar den stabila och växande Euro-Afrikanska medelklassen med exempel som: Tidjane Thiam från Elfenbenskusten, VD för Prudential – Englands näst största försäkringsbolag, Oswald Boateng, framgångsrik modedesigner i London och ursprungligen från Ghana samt Daniel Ubani, kirurg i Tyskland men född i Nigeria. Och så förstås den svenska integrationsministern Nyamko Sabuni.

Historiska perspektiv på Afrika

För att förstå nutiden, behöver man känna till historien. Framstående grekiska filosofer som Sokrates reste på sin tid till Afrika och stannade där i åratal, för att lära sig grunderna i vetenskap, matematik och filosofi. Platon studerade 13 år i Egypten och Pythagoras i 15 år. Men det är inte något som lyfts fram i västerländska historieböcker.
När Afrikanerna slutförde arbetet med pyramiderna 2500 f.Kr, var det 1700 år innan Homeros började skriva Iliaden. Den västerländska vetenskapen har alltid ansett att de gamla grekerna, särskilt Hippokrates, var medicinens fader. Men nyare vetenskapliga fynd från University of Manchester visar att Egyptierna praktiserade medicin och apotekarkunskaper mycket tidigare.

Det vi sällan hör i västvärlden är hur vi själva skapade grunden för det terrorbeteende som fortfarande finns i Kongo-Kinshasa. Under den belgiska kungen Leopold II:s fruktansvärda ledning av dåvarande Fristaten Kongo halverades befolkningen från 20 miljoner till 10 miljoner. Kung Leopold skapade nämligen fristaten som sin personliga egendom år 1885 och såg bland annat till att man högg av händerna på barn som inte infriade belgarnas förväntningar och krav. Den belgiska staten styrde sedan landet från 1908 ända till 1960. Det internationella samfundet har en stor utmaning i hur man ska hantera sådana historiska barriärer och det ställer höga krav på historiekunskap hos västerlänningar som ska verka där.

Det vi inte heller hör i Sverige, är hur västeuropéer med starka kopplingar till regeringar i länder som England, skapar egna förband med legosoldater och försöker iscensätta statskupper i afrikanska länder för att tjäna pengar. Det mest spektakulära exemplet på det är väl Storbritanniens förra premiärministers Margret Thatcher (1979-1990) son Mark Thatcher. Han arresterades 2004 tillsammans med Simon Mann för att planera att ta över Ekvatorialguinea och bli de nya ägarna till alla oljetillgångarna där. Och tro det eller ej, men The Times (of London) publicerade en artikel där det stod att det var synd att han inte lyckades!

Så blev somaliska fiskare vår tids pirater

Piratdåden utanför Afrikas horn är baksidan av ett annat Europeiskt problem. När Somalia splittrades 1991 och hamnade i kaos och anarki, kunde havsområdena kring Afrikas horn inte längre försvaras. Därför kom det fartyg från europeiska företag och dumpade stora mängder kemiskt och radioaktivt avfall i somaliska vatten. Den italienska maffian misstänks ha varit inblandad.

Laglösheten i Somalia ledde också till att en enorm flotta av trålare sökte sig till fiskevattnen kring Somalia. De kom från EU-länder som Grekland och Spanien, men även från Sydkorea och Taiwan. Fast de uppträdde oftast under bekvämlighetsflagg. Mer än 800 utländska trålare bedrev årligen illegalt fiske utanför Somalia och svepte hänsynslöst sina trålar över bottnarna. De förstörde härigenom de lokala fiskarnas möjligheter till lönsamt fiske. Och det illegala fisket tog inte heller hänsyn till hotade djurarter: havssköldpaddor, hajar, valar och delfiner.

Många av de som senare kom att bli pirater, var ursprungligen förtvivlade lokala fiskare som bestulits på sina jobb och sin inkomst av dessa utländska fartyg. – Vi försökte klara livhanken sade Ali, en före detta fiskare när han intervjuades av amerikanska ABC News. Ali är numera pirat och sitter i en fängelsecell.

Det är därför med stor skepsis som invånarna i Somalia ser EU:s, inklusive Sveriges, storsatsning på att starkt beväpnade hindra piraterna från att kapa fartyg utanför kusten. Man anser att EU inte brydde sig om säkerheten i farvattnen tidigare, när det ”bara” drabbade sådant som matleveranser och humanitärt bistånd till fattiga afrikaner. Men när piraterna började kapa fartyg som hindrade oljeleveranser till Europa, då började EU agera. Och inte nog med det, man misstänker att de starkt beväpnade europeiska fartygen nu även kommer att skydda farvattnen så att de europeiska företag som tidigare dumpade avfall här, lugnt kan fortsätta med detta utan att riskera att anfallas av pirater.

Svensk dubbelmoral

Vår svenska självbild grundar sig på en världsbild som dessvärre inte längre gäller. Ett välutvecklat och demokratiskt land som Sverige, har inte alls varit intresserat av att utvärdera hur biståndet används. Inte heller hur det används i Afrika. Vi har bara varit upptagna med att tycka att vi är så bra, som ger så stor andel av vår BNP per capita i bistånd. Riksdagen har inte haft något reellt intresse av att utvärdera biståndsinsatserna, vilket tagit sig uttryck i att man inte beställt några utvärderingar. Och säg den offentliga organisation som utvärderar utan att behöva? Dit har vi tyvärr inte kommit ännu. SIDA har i princip bara administrerat biståndet, dvs. hanterat pengarna och delat ut dem. Om de sedan gjort den nytta det var tänkt, det har inte våra folkvalda på nationell nivå velat veta. Helt otroligt egentligen! Det verkar förhoppningsvis vara förändringar på gång inom området nu.

Det svenska intresset för att göra affärer med Afrika är däremot stort. Så stort att Exportrådet öppnat ett antal nya kontor där på senare år. Syftet är förstås att svenska företag ska tjäna pengar på att sälja produkter och kompetens till Afrika. Inte att svenska företag ska handla av afrikanska. Vi ska fortfarande behålla EU:s tullar på afrikanska produkter och EU ska fortsatt dumpa sitt överskott över i afrikanska länderna. Tala om dubbelmoral. Det kan väl inte uttryckas tydligare än Sandra Dias dos Santos Skogar, kontorschef på det nyöppnade kontoret i Luanda: –Det finns hur mycket pengar som helst i Angola. De företag som finns här får betalt i kontanter och fortsätter –Det finns en enorm potentiell marknad för svenska produkter och svensk kunskap.

Carl Hermelin, handelssekreterare på Exportrådet i Sydafrika, uttrycker dubbelmoralen såhär: –Det finns affärsmöjligheter över hela Afrika, med högre lönsamhet än många andra marknader i världen. Men det finns samtidigt fortfarande politisk instabilitet. Det kommer att ta tid innan investerare börjar tänka långsiktigt i Afrika.

Hur var det nu: ville vi hjälpa afrikanska länder eller ville vi tjäna storkovan själva?

Vems verklighet?

Tidningen The Economist hade år 2000 en hel förstasida med titeln The hopeless continent och Newsweek hade en förstasida med texten 10 Million Orphans. Vems verklighet lever vi egentligen i? Vi ska nog akta oss för att oreflekterat ta till oss nyheter även om länder som Zimbabwe och Darfur. Det finns alltid en annan sida av saken.

Eller som den afrikanska journalisten Stella Orakwue uttrycker det: They say we are the “poorest” continent, and yet they will not leave us alone. They are all over us, trying to take, take, take! Who steals from the poor?

Den internationellt prisbelönte journalisten John Pilger säger så här: Om den genomsnittlige europén visste vad deras regeringar gjorde och fortfarande gör i deras namn utomlands, skulle de ständigt vara ute på gatorna och demonstrera.

Avslutningsvis en liten anekdot: två kvinnor och en ung flicka från Ghana satt på en buss i England. När en av kvinnorna, som nyligen anlänt från Ghana, såg en gammal kvinna stående i bussen gestikulerade hon till den unga flickan att resa sig och erbjuda den gamla kvinnan sin plats. Men den andra kvinnan från Ghana skällde på den första och sa: detta är London, här behöver barnen aldrig avstå sin sittplats.

Referenser

Aftenposten Innsikt, november 2008, december 2008, mars 2009

New African nr 474, 476, 477, 2008

African Courier april/maj 2009

Wikipedia

Svensk handel med Afrika når toppnivåer DN Ekonomi Publicerad 2008-04-08

Afrikas nya stormakt går till val artikel i Sydsvenskan Publicerad 4 september 2008

Margareta Ivarsson
18 maj 2009