Drömlandet få reser till

21 februari 2019

Tänk dig ett land med stränder i Karibien. Ett land som trots sitt geografiska läge varje dag på året har ett lagom varmt klimat för vinterfrusna nordbor. Ett land med en kreativ multikultur både när det gäller mat, konst, litteratur, musik och dans. Ett land med varma, vänliga människor som alltid har ett brett leende till övers om du ler aldrig så lite mot dem. Ett land med så fantastisk natur att fågelskådare tror de hamnat i paradiset. Skulle du kanske vilja åka dit? Hur många av dina vänner tror du redan skulle ha varit där, om möjligheten fanns?

Jag känner bara till en enda av alla mina vänner och bekanta som varit där – och nu har jag den fantastiska möjligheten själv. Varför är ingen här, när horder med svenskar firar jul i thailändska Phuket varje år?

I ett smakfullt inrett gammalt stenhus från 1700-talet sitter jag och beundrar träsniderier, keramik, ålderstigna resekoffertar, skulpturer och vackra blomsteruppsättningar med orangefärgade blommor som vackert matchar det terrakottafärgade stengolvet. Det är 32 grader varmt ute, takfläktarna snurrar i maklig fart ovanför mitt huvud och skapar en behagligt kylande effekt. Huset har en innergård som är öppen mot himmelen och det växer rejäla palmer på bottenplan. Träbalkonger omger hela andra våningen och en vindlande trätrappa leder dit upp.

En svalkande havsbris gör att det känns alldeles lagom varmt utomhus, där de smala gränderna kantas av stenhus med blomsterprydda balkonger och fönsterluckor målade i pastellfärger. Salsamusik och klapper av hästhovar mot de stenbelagda gatorna hörs på avstånd.

En naturälskares dröm

Detta land har så många olika slags naturtyper att det är världsunikt. Här finns öken, bördiga slätter, höga berg och djupa dalar, korallöar, savann, tropisk regnskog, tropisk torrskog, glaciärer och inte minst både stillahavs- och karibisk kust. Här finns 58 nationalparker som täcker mer än 11 % av landet, en mycket stor mängd landlevande djur och närmare 2000 fågelarter – 20% av alla på hela jorden. Som om inte det vore nog växer här tretusen olika slags orkidéer.

Den 150 mil långa Magdalenafloden står garant för vattenförsörjning och som transportväg. Floden slingrar sig ömsom vid och ömsom endast 1,5 meter smal i djupa, trånga dalar. Hissnande serpentinvägar leder dit ner.

Mat och dryck

Vi landar i huvudstaden 2680 höjdmeter över havet och vad botar höghöjdssjuke-känningar bättre än 1,5 liter vatten, 9 timmars sömn och svart, inhemskt kaffe till frukost? Det skulle vara changua då. Det är en soppa man äter till frukost här. Den består av ägg, vatten, mjölk, grön lök, koriander, och ibland även ost, potatis och bröd. I botten på soppterrinen hittar jag rejäla ägg, som plumsats i råa. Dem hoppar jag över och gör en egen variant: lägger i lite annan äggröra istället. Funkar perfekt! Ingen mer höghöjdskänning.

Till lunch blir det också en specialare: ajiaco. Det är en kycklinggryta med yuca, majs, potatis och vilda örter. Allt serveras i en keramikgryta med ris toppat med den godaste avokadobit jag någonsin ätit. Detta är några av huvudstadens specialiteter, men landet kryllar av regionala mattraditioner som skiljer sig åtskilligt från varandra.

Staden Popayáns gastronomi har till och med utnämnts till världsarv av Unesco. Att prova den lokala fruktdrycken salpicón bestående av björnbär, lulo och guanábana tillsammans med små pipian tamales och/eller empanadas de pipian är ett måste. Muntliga matlagningstraditioner har förts vidare i generationer. Dessvärre går det inte att översätta innehållet, särskilt inte lulo och guanábana, eftersom det inte har något svenskt namn och inte finns att köpa hemma. Men gott är det!

Det är inte nog med matkulturutmärkelser: landet har ett helt område som kallas zona cafetera, som anses ha bland det godaste och mest högkvalitativa kaffet i världen.

-Vi plockar allt kaffe för hand och säljer direkt till en uppköpare i San Fransisco, säger Luis Alejandro när vi besöker hans Finca la Cabaña, en kaffeplantage i regionen Huila, där vi bjuds på utsökt kaffe. Han visar oss runt på ägorna med stort engagemang. Hans minspel, tonfall, gester och glimten i ögat säger oss att detta är en man med stort hjärta för kaffe och ekologi.

Hönsen går runt och pickar lite här och var. De får äta skalen från bönorna och placerar sig strategiskt vid maskinen som skiljer ut skalen från de kaffebönor som efter rensningen ska torka.

-Bönorna ska torka långsamt, inte i direkt solljus, säger Luis Alejandro.

Kaffet odlas ofta småskaligt och ekologiskt på familjeägda plantager och säljs dyrt till utlandet genom odlarägda kooperativ. Man kan därför inte räkna med att serveras högkvalitativt kaffe överallt i landet. Vanligt folk har helt enkelt inte råd att köpa det inhemska kaffet. De är dessvärre hänvisade till billigare, maskinplockade, brasilianska varianter som de gör tinto av – svart kaffe med socker.

Imponerande kultur i huvudstaden

Huvudstaden är spännande med trevliga människor. Ler man lite, ler alla tillbaka – även musei-personal, väktare och poliser, yrkesgrupper som kanske inte direkt har i huvuduppgift att roa folk. Förutom alla imponerande kolonialkvarter och mäktiga byggnader, är guldmuseet och Botero-museet överväldigande bekantskaper. Guldmuseet har 35 000 guld- och keramikföremål varav flertalet är många hundra år gamla. Vissa från långt före Kristus födelse.

Fernando Botero är en av landets mest kända konstnärer som både målar och skulpterar mycket speciella verk med knubbiga motiv – oavsett om det är människor, hästar eller blommor. Hans knubbiga version av Mona-Lisa är inte vacker, men nytänkande. På museet finns även verk av Chagall, Picasso och Dali. Landet har också inhemska personligheter som tilldelats nobelpris, både fredspristagaren, tillika förre presidenten Juan Manuel Santos och litteraturpristagaren Gabriel Garcia Marquez.

Hela 12 mil väg stängs av i huvudstaden varje söndag. Då är det cykling och promenad som gäller. Även alla helgdagar innebär avstängd biltrafik. Det lär ha varit en cykelintresserad borgmästare som införde detta. Överhuvudtaget är detta ett cykelland med många duktiga landsvägscyklister på högsta internationella nivå.

Ensidig mediebild och gammal kunskap

Vid det här laget har några kanske insett att landet vi pratar om är Colombia. Ett land som enligt mediebilden i Sverige är så våldsamt att man i princip dör om man åker hit. Jag säger som Magnus och Brasse sa i en känd sketch:

-Fel, fel, fel!

Enligt Hans Rosling har de flesta av oss en världsbild som är minst 20 år för gammal. Kombinationen av dessa två fenomen gör att många reagerar konstigt, när man säger att man ska åka hit.

-Ska du resa till Colombia? Vad ska du göra där?

Frågan borde snarare vara: vad ska du inte göra när du är där? Här finns nämligen allt. Bokstavligen.

Den gamla kunskapen och den ensidiga mediebilden gör att folk flest inte verkar känna till att säkerheten förbättrats avsevärt de senaste 15 åren. Invånarna tar emot oss turister med öppna armar och vill inget annat än att vi ska se verkligheten för var den är nu, inte när landet var som mest våldsamt. Då härjade knarkkarteller, paramilitärer, gerillor, militär och polis med varandra med många döda som följd.

Vanligt folk är trötta på allt prat om knark. Alla vi möter är därför positiva och trevliga och vill visa upp en annan sida för världen. Turismen växer mycket här nu.

Knarkkungar och salsa i Cali

Musiken och dansen går inte heller av för hackor i Colombia. Många dansvärldsmästare är födda här och musikstilarna cumbia, porro och bullerengue kommer ursprungligen från den Karibiska kusten i landet. Salsan är en allvarlig sak och unga pojkar lär sig tidigt att dansa salsa för att kunna imponera på flickorna. Tydligast av allt märks detta kanske på salsaskolorna. För oss hemma i Sverige kanske Shakira låter mer välbekant?

-One two three stop, one two three stop. Move your hips!

Vi instrueras omgivna av speglar i en avlång lokal ackompanjerade av snabba salsarytmer och en golvfläkt. Vi är på salsaskola i Cali, en av Colombias storstäder. Här styrde tidigare Calikartellen. Det var två bröder, födda i en välbärgad familj, som skötte knarkhandeln och allt annat av betydelse. Till skillnad från Pablo Escobar, den ökände knarkkungen från ghettot i Medellin, var inte Calibröderna lika ”triggerhappy”. Calikartellens ledare föredrog nattklubbar framför maskingevär. De var till och med kända som ”the gentlemen of Cali”.

Det är förstås en sanning med modifikation. De rensade säkert ut många människor som gick emot dem. Skillnaden mot Escobar var bara att de var lite mer raffinerade och inte personligen besudlade sina händer med blod.

Våldsamheter, korruption och kidnappningar

I grova drag var det de ökända paramilitärerna, FARC, knarkmaffian och staten som krigade – nästan alla mot alla – som mest under 1990-talet. FARC kan kanske enklast beskrivas som en socialistisk gerilla som startade för att göra staten uppmärksam på de fattigas förhållanden, en gerilla som senare helt övergick till att vara en militär apparat med tiotusentals medlemmar som styrde och ställde i fattiga landsbygdsområden. De kidnappade poliser och militärer, men helt snett gick det när de började kidnappa även knarkbaroner.

Alla våldsamheter har lett till stora mängder internflyktingar inom landet, flest i världen. Många av dem har sedan fått bevittna hur stora internationella företag ”köpt” – andra helt sonika tagit över – deras mark. Med statens goda minne. Money talks. Här är korruptionen stor och alla mer eller mindre korrumperade. En tredjedel av den colombianska kongressen satt i fängelse runt 2006 på grund av korruption och sitt samröre med paramilitärer och andra ljusskygga grupperingar. Konstigt nog är domstolarna och rättsväsendet hyfsat självständigt här.

Att vara politiker eller fackföreningsledare är farliga uppdrag i Colombia. Ingrid Betancourt är ett exempel. Hon kidnappades av FARC under sin presidentvalkampanj och var sedan fången hos dem i sex år. Många andra har mördats. Betancourt beskriver ingående sin tid som fånge i boken Även tystnaden har ett slut.

När nätet började dras åt runt Pablo Escobar, förhandlade (läs mutade) han till sig ett ”eget fängelse” på en gård där han fortsatte leva som vanligt och erbjöd sig att betala hela Colombias statsskuld mot att han skulle bli fri och inte utlämnas till USA. Men staten planerade att sätta honom i ett vanligt fängelse. Det fick Escobar reda på och gick helt enkelt sin väg. Han var på rymmen något år innan han hittades och sköts ihjäl.

USA:s roll i Colombia

Escobar hade haft råd att betala av statsskulden, men det hade nog inte sett så bra ut gentemot USA, som betalar ”kriget mot narkotikan”. Den tidigare presidenten Alvaro Uribe fick helt enkelt nog av daltandet med gerillorna och bestämde sig för att sätta hårt mot hårt. Detta gillade USA som gick in med mängder av pengar, vapen och utbildning. Eller snarare; USA startade under president Clinton ett ”biståndsprojekt” kallat Plan Colombia.

Under Bushadministrationen tog det av på riktigt: man lät Monsanto tillverka gift, som man besprutade kokaodlingarna med från flygplan. Av rädsla för beskjutning från gerillan besprutade man kokafält från 30 meters höjd istället för de rekommenderade 3 metrarna och över mycket större områden är själva odlingarna. USA krävde även att få bespruta i nationalparker!

”Till en början var landets naturreservat juridiskt skyddade men med tiden tvingades den colombianska regeringen ge efter för Bushadministrationens krav på att även dessa områden skulle besprutas, och efter sex år av magra resultat trappades kriget upp; 2006 lades de första kemikaliemattorna över colombianska naturreservat” skriver Magnus Linton i sin bok Cocaina.

De nya militärtrupperna hamnade till stor del vid Colombias största oljefält och USA-bolaget Occidental Petroleum, som även varit en av de största lobbyisterna för den militära delen av Plan Colombia. ”Occidental Petroleum, som när Plan Colombia inleddes hade dåvarande vicepresidenten, den självutnämnde miljövännen himself, Al Gore, som en av sina största delägare” skriver Annika Dalén i artikeln Plan Colombia – olja, koka och ”krig mot terrorism”.

Resultatet? Istället för att minska kokaodlingarna med 50 % har de ökat. Odlingarna fanns tidigare endast i södra delarna av landet – nu finns de i de flesta av landets regioner. Och de fattiga bönderna har fått vanliga matodlingsgrödor och sina liv totalförstörda. Det gick ju bra, USA.

Summan av kardemumman är att knarkmaffian flyttat till Mexiko istället, vilket som bekant fått USA:s nuvarande president Trump att vilja bygga en mur för att skydda USA från fattiga människor på flykt undan våldet. USA:s förda politik verkar onekligen en smula ologisk.

Vänliga, positiva människor – och prisvärt

Alla människor vi möter i Colombia är vänliga och tillmötesgående.

-I Colombia blir man inte lurad, säger Anjel.

Nu är kanske det inte helt sant, då människor som bekant bara är människor. Är man fattig försöker man tjäna en extra hacka då man kan. Men det ligger säkert mycket i hennes uttalande. Jag har inte känt mig det minsta lurad, hotad eller rädd här.

För oss svenskar är Colombia ett billigt land. En dagens lunch kostar ca 30 kronor och en nypressad fruktjuice dryga tian. Förutom i Cartagena, där kryssningsfartygen lägger till och dess svärmar av turister invaderar staden. Då blir priset mer än dubbelt så dyrt och gatuförsäljarna ändrar valuta från colombianska pesos till dollar…

Vår erfarenhet av människorna i Colombia är mycket positiv. Vi träffar en pratsugen gatuförsäljare som vill berätta att han kommer ifrån en av öarna utanför Cartagena och undrar förstås varifrån vi kommer. Han missförstår oss först och tror vi kommer från Schweiz, men sedan ler han brett och vrålar

-Suecia! Thomas Brolin and Zlatan Ibrahimovic. Good friends, no gringos.

(Fotbolls)världen är liten och gatuförsäljaren måste ju ha varit med ett tag, eftersom han kommer ihåg Brolin…

Hemma hos i Villavieja

Vi bor hos en familj i en liten stad utan hotell. Här har man insett att det nu går att tjäna pengar på turister. Familjen har byggt några enkla rum med likaledes enkla sängar och skumgummimadrasser, men allt är rent och snyggt. Det är oldermor som styr över ruljangsen och cashar in pengarna. Men hon är inte knusslig.

-Manjana! säger hon då jag gjort slut på mina småsedlar och hon inte kan växla. Vi gör upp ekonomin i morgon, manjana.

Den yngre generationen serverar. Till frukost bjuds det söt, mogen melon och ananas, äggröra med lök och grönsaker, samt vindruvsjuice kaffe och två majsbröd var. De som vill kan även få varm choklad, en vanlig dryck till frukost här. Den färskpressade juicen av olika slags frukter är lika vanlig måltidsdryck – även till lunch. Corozo och lulo har blivit mina favoriter bland juicerna.

Det är runt torget det händer

På sen eftermiddag sätter vi oss utanför en liten affär med servering och insuper det lokala bylivet. Det mesta utspelar sig runt torget, där kyrkan som alltid har en central placering. Vi kollar in gatuförsäljare, flirtande ungdomar, den lokala ordningsmakten, ryttare, hårt jobbande bönder på hästdragna kärror, juiceförsäljare och de skickliga lastbilschaufförerna som vant lyckas lotsa sina stora bilar förbi gatustånd, parkerade motorcyklar och herrelösa hundar.

Byarna och småstäderna lever upp på kvällarna, det är då alla samlas på torget för att umgås. Salsamusik dånar från dammiga högtalare. Ålderstigna herrar med käpp och vita linnen ler glatt och hälsar på oss. Det finns fritt wifi på torget.

Hemma hos den driftiga folkgruppen Misak

Colombia är hem för 90 ursprungsfolk som lever i drygt 600 reservat. Vi tillbringar en dag hos Misakfolket i bergen utanför byn Silvia, norr om Popayán. Det är en välorganiserad ursprungsbefolkning som klär sig i traditionella kläder och därför är lätta att känna igen.

Kvinnorna har en cape som är blå på utsidan och fodrat med ett cerisfärgat tyg, som ska symbolisera blodet som rann under de spanska conquistadorernas invasion. Den blå färgen symboliserar färgen på två heliga sjöar i bergen: en kvinnlig och en manlig representation. Kvinnorna bär en platt stråhatt i tre olika lager som symboliserar regnbågen, familjen och marken. Regnbågen är en mycket viktig symbol för befolkningsgruppen då den alltid framträder i samband med regn – vilket garanterar god skörd.

Männen bär en cape av ett brunt tyg i enkel fyrkantig form och har svarta ”kubbar” på huvudet. Misak har byggt ett runt hus i tre våningar där de mycket pedagogiskt beskriver viktiga symboler, fenomen och ritualer i bildform. Genom att vandra runt motsols genom dessa tre våningar får vi berättat för oss hur deras sociala strukturer och liv gestaltar sig. Huset används för att barnen ska lära sig om sitt kulturarv.

Mest imponerande är deras eget apotek. Vi visas runt av Carolina, som beskriver en mängd olika örtmediciner, vad de görs av och hur de används. Alla mediciner kokas, destilleras, bereds och tappas på flaskor och burkar av dem själva.

Misak är en driftig folkgrupp som kämpar hårt för sina landrättigheter. Ibland blir det rena handgripligheter här ute på vägen, när de helt sonika spärrar av den för att använda som förhandlingsargument mot staten. De är också väldigt uthålliga och har faktiskt lyckats återfå en del mark genom att staten köpt upp den av privata markägare och därefter gett tillbaka till Misak i form av reservat. Så går det till även för andra ursprungsfolk. Det innebär att de olika folkgrupperna bor i reservat som är kollektivt ägda. Marken kan varken då köpas eller säljas.

Misak har även ett råd, bestående av 130 personer som sitter ett år och styr över gemensamma frågor. Nytt råd väljs i november varje år. Listigt, då makt som bekant korrumperar.

Hemma hos i San Basilio de Palenque

Byn San Basilio de Palenque består av invånare som är ättlingar till de slavar som gjorde uppror mot spanjorerna under ledning av frihetshjälten Benkos Bihoó, född i Guinea Bissau. Han rymde direkt när han landsteg som slav år 1601 och fick med sig andra slavar. De smög runt på nätterna och befriade ytterligare andra, gjorde uppror mot spanjorerna och så småningom kunde de skapa sig ett eget fritt liv. Men det tog lång tid.

-Palenque är den första byn i hela Amerika som bildats och byggts av fria slavar, säger Danilo stolt. Han är född här, känner och hälsar på alla och visar oss runt med stor värdighet.

-Byn består endast av 4000 invånare men har fyra världsmästare i boxning, fortsätter Danilo. Boxning är vanlig sport bland palenqueros, som befolkningen kallas.

Palenque har ett eget språk med influenser av bantuspråk som ”kikongo”, portugisiska och franska. Det sägs att språket grundades för att det skulle vara hemligt och omöjligt att förstå för utomstående. Palenqueros har även vunnit kulinariskt pris på en internationell matmässa i Kina, de har en känd musiker som heter Rafael Cassiani och de har baserat på dessa immateriella arv, tilldelats världsarvstatus.

Det är de driftiga kvinnorna från Palenque som visar upp sig mot betalning i färggranna kläder med fruktkorgar på huvudena inne i Cartagena. Det är populärt bland turister att fotas tillsammans med dessa – i dubbel bemärkelse – färgstarka damer. Man har nyligen börjat ta emot turister i Palenque, vilket ger ett välbehövligt bidrag till ekonomin. Det känns bra att våra pengar gör nytta här.

Vi bevistar en dansuppvisning på den lokala dansskolan. Det är ungdomar under ledning av sin lärare som visar traditionella danser med enorm energi och suggestiv trummusik. På slutet blir även jag uppbjuden och dansar vad min begränsade talang förmår. Men kul är det!

Besöket i byn avslutas på traditionellt vis med kokosris och helstekt fisk som serveras tillsammans med lök och tomat på ett stort blad. Saftigt och gott. Som bestick används ett förhårdnat fruktskal.

Möten mellan människor istället för flygskam

Jag hade läst på en hel del om Colombia innan jag reste hit, men aldrig i min vildaste fantasi hade jag kunnat föreställa mig mångfalden i landet. Varken den ekologiska, topografiska, multikulturella eller kulinariska. Jag hade inte heller förväntat mig det vänliga och varma mottagandet av mig som turist. En mer nyanserad och därför även mycket mer positiv bild av Colombia har framträtt. En bild jag gärna vill dela med mig av. En bild även du som läser detta, kan bidra till.

Efterfråga vad svenska och andra storföretag gör i Colombia. Är de transparenta? Mutar de sig fram? Fråga vad de politiker du röstade på i det senaste svenska valet har för hållning till korruptionen och den eftersatta implementeringen av fredsavtalet som Santos fick nobelpris för. Och framförallt: res hit och se till att dina pengar hamnar hos dem som behöver dem. Inte hos multinationella storföretag och hotellkedjor. Ställ ingående frågor till reseföretagen. Efterfråga gärna alternativa flygbränslen hos flygbolagen. Men undvik kryssningsfartygen, de är stora miljöbovar som inte heller bidrar till den lokala ekonomin.

Res till Colombia! Jag tror på att möten mellan människor ger vidare perspektiv, förståelse och utveckling. Inte ensidig medierapportering, gammal kunskap och flygskam.

Vad du kanske inte visste om Colombia

• Colombia är faktiskt ett ganska organiserat land. Det är de stora skillnaderna mellan stad och landsbygd som kan få det att framstå som värre än vad det är.
• Den blandade ekonomin har gjort att ekonomin är stabil. Guld, silver, industri, olja, kol, vattenkraft, gas, jordbruk, kaffe, ädelstenar, blomexport, frukt och nu även en del turism.
• Colombia har på kort tid tagit sig upp som en av världens största exportörer av blommor. Särskilt rosor odlas utanför huvudstaden Bogota, eftersom klimatet är stabilt och ingen konstbevattning behövs.
• 70% av elförsörjningen kommer från vattenkraft

Veta mer?

Fler reseberättelser från andra resmål finns under rubriken Natur, kultur och miljö 

Info om min resereportagebok Reseglasögon

Världens resor arrangerar resor till Colombia. De är ansvarstagande och klimat-kompenserar flygresor som standard.

Boktips

Candelarias hus av Julia Svanberg

Cocaina av Magnus Linton

Colombia – möten med landet, folket och konflikten av Fredrik Jansson (red)

Hundra år av ensamhet av Gabriel Garcia Marquez

Insight Guides Colombia

Killing Pablo Escobar av Mark Bowden

Ljudet av sådant som faller av Juan Gabriel Vásquez

Även tystnaden har ett slut av Ingrid Betancourt

Margareta Ivarsson

21 februari 2019